Rörelse

Vandrerskan möter leprekornen
vid den nattöppna tavernans disk
utbyter, självklart, hälsningsfraser
med det missanpassade ourbana skröna kreaturet

bärs koffeinistiskt vidare
mot drakens källare
möjligheter går runt
tandläkarutrustning
och gemensamma munnar
allt landar mjukt
vid en stege
i portalen till Auswich

nöjd är inte detsamma som stilla
vi vill aldrig vila
Vandrerskan tar sig alltid hem
med sitt goda minne ledsagas hon av den osynliga
den som alltid ser
Känner ni den?
den kommunicerar med hett blod och förbinder
så som navelsträngen
igenom solaplexus
så som ett spjut
mig med varats oändliga val

Pilen

Bågskytten spänner strängen
förnimmer pilen mot sin
kinds tre timmars stubb
andas ut och låter den vina i samma stund
och den tas utav vinden
försvinner genom atmosfären ut i rymden
träffar en passerande meteor
fastnar i gammalt kraschlandat satellitvrak från, för oss, främmande intelligenser
färdas genom galaxer relativt långsamt
tills de brinner upp i kontakt med en avlägsen sol

Djur

Bäckagräset rundar av vattnets porlande
stenarna öar oaser av stiltje
hon blir till i paradiset
ironierna löper
vattnet är kokande hett
rummen var röda
alla minnen amatörfotografier i rött och svart
den röda solen slog i trasiga tapeter
och blixtarna slog för fullt ur kontakterna

tänk jag drömde inatt
att jag satt fast
och att ingen ville se mig byta roll
vad är det som är så jävla roligt?
vi är inte till någon nytta
där kom kofösaren fram igen
vi är inga undantag
vi är så förbannat mänskliga
sådär skärande flyktigt dödligt mänskliga

Rad

Indian bläck

Citrus

En till synes normal medelålders man förs omilt iväg av två något yngre män i bruna uniformer ur sitt slakteri.
Men jag visste bättre, med glädje i bröstet såg jag dem trycka in honom i en svart bil. Ännu en av de som ger sig på våra minsta hade tagits i förvar. Jag knöt näven och höjde den en aning, för mig själv. "Leve Führern" mimade jag till min egen tanke.
I min andra hand höll jag en tygkasse med mjölk, citronté, apelsiner, vetebröd, apelsinläsk och torkade aprikoser.
Det regnade och var grått. Mina strumpor halkade ner hela tiden och var fuktiga. Jag hade knutit halsduken både runt huvudet och stoppat ner den innanför kappan. Överallt hämtade de bruna killarna kriminella och ogärningsmänniskor.

Själv skulle hon hem med varorna, byta om till något bekvämare och gå på café och dricka kaffe med Peter som skulle bjuda henne på sina vita cigaretter och tårta. De skulle tala om ledaren och om upprensningen och hur säkert och tryggt det skulle kännas att vandra hem i den murriga kyliga kvällen.
En film de sett; att Hitler varit snäll nog att ge dem en inhägnad bostad utanför och lät dem arbeta i fabrikerna för bröd och kött. En välgörare, var han, en som vänder den negativa vinden.
Peters systers stundande bröllop och när de skildes vid hennes port kysste han henne och hon tog om hans axlars grova rocktyg, fast hon frös om händerna hade hon sparat vantarna i fickorna, gick upp lite på tå och när hon somnade fantiserade hon att han låg över henne och att hans axlar gjorde hennes nyckelben illa.

På radio hörde hon Führern tala om framgången, tryggheten, gemenskapen. Hon löste korsord och drack citronté och dagen var klar och blå. Snart skulle hon iväg till advokatkontoret och skriva maskin. Hennes kläder låg nystrukna på strykbrädan. Vit blus, lång grön kjol, svarta tjocka strumpbyxor och kavajen hängde borstad på en galge på en krok på väggen, i samma nyans som kjolen. Peters syster hade stickat henne en svastikaschal och den tänkte hon ha idag tillsammans med en fårskinnspälsmössa i grått. Snygg skulle hon vara, med håret uppsatt med ett nät med strass, synd att kappan var lappad och sliten i tråkig beige.
Peters rock hade haft ett svagt rutmönster i blått och grönt. Hans ögon var gråare än någon annans ögon hon hade sett. Hennes egna bruna som matchade håret tyckte hon var tråkigt, nästan lite fult.

Gatan var glatt och trafiken livlig. Människor rörde sig med spänst och hälsade varandra hjärtligt, "heil Hitler", till höger och vänster. Det låg snö i luften, andedräkten rökplymer och hon köpte sig en kringla ur en vagn. Kanske inbillade hon sig men hela staden kändes ljusare, lättare. Barnens skratt klingade och gubbar skrockade fritt. Hon bad en liten protestantisk bön under sin promenad till arbetet där hon tackade Fadern och landsfadern, Sonen, modern och önskade sin familj och sina kollegor, chefer, Peter och hans familj, väninnor och grannar hälsa och välgång.

Om

Sand från  bärnstensstranden
magnifika karavaner bär med sig
löften i sitt sköte
du haltade och älskade din bror
intesittastilla sjukdomen blandades
med kreativt uppskruvade skeenden
Jag skiter i det och går och fiskar
alla historier är inte sanna
ingen berättar allt för någon
älskling du glömde modet
när människan, dvs du, som din föråldrade kultur gett ansvaret, men, oavsett, var det du som visste
av alla saker du gjort
är det detta du aldrig vill minnas

Du stod i det sneda ögonblicket
och hade tillräcklig sinnesnärvaro
att slänga kniven ut från balkongen

främlingen han såg i sitt ansikte
född rotlös med ett öde
som, då, var relativt oföränderligt

Din kropp är tatuerad med kevlar
bultar spänner fast västen i skinnet
dubbelsömmar lierar den med hud
Du har inget arv
rent genetiskt talar vi nu om rysk egyptiska romer

Åkallan

den enögde Guden
kräver blot från gamas
innan han hjälper dig
med historiens lie

hon spelar konstant schack
flyttar olyckligt alla pjäser rytmiskt
men som genom en slump
hon ser inte hon vill inte se
hon vägrar
vägrar att avrätta någon utan Logik

hon stod på barrikaderna vid fronten
mot det karga germanska norr
och snön var is
frös hennes blöta hår långsamt till tappar
stridsdugliga döda celler

den enögde begär en lätt avgift för färden över floden
han har empati och förståelse
fattar han tycke för ditt sneda leende rider du flyktigt på hans häst

Asarnas ledare var inte starkast
eller direkt god
ej heller speciellt vacker

hur hon speglar sig i andra människors blindhet
blev en gåva att förverkliga gemenskap med

för att citera en klassiker: KRIG ÄR FRED

(och ja, det finns en berättare)

hennes glöd och hans glöd
tomma ögonhålor spräcker ytan
vi gjorde inga offer
- det var inte det de handlade om

då när Gudarna var människor
och subjektet överskattat men erkänt !

(vem försöker jag lura; då som nu)

men du och jag var den känsliga punkten där det odödliga och det dödliga möts
vi var punkten i verkligheten där Åkallan kunde ske
den mänskliga portalen till den köttsliga evigheten
vi var den saknade länken

Smeagûl

I

Smeagûls älskarinna gillar ungt kött
sockersött rosa tyllmoln
vadd mot allas öron
i älskogens extas
biter jag din hals
äter utav godishalsbandet hungrigt

I Kina var det under renesssansen ansett som det högsta utav njutningar och nöjen att samlaga med en liljefot

uppskruvad utarmad utstyrd
de går i zickzack den mödosamma vägen hem

II

Mamma kommer hem till henne varje dag klockan 11.00

ser till att hon äter
hon låtsas att hon sover efter att ha
skruvat upp sig på toaletten

mamma hittar Smeagûl i sängen och mamma skriker
hennes vuxna dotter är naken och extra vaken
slitet vacker vid köksbordet
ena ögonfransen på sniskan
röker girigt sina cigaretter
skrattar för sig själv

Smeagûl sover vidare
han ligger där bar och drömlös
inför mammas blickar
hon släpper täcket
det landar tyst på golvet

Milton

den coola stunden
vanföreställningar blir till minnen
erfarenheter berikar
- jag skall lära utav andras misstag

Milton, en av Sveriges största erotikmagnater vill inte att hans döttrar skall göra pornografi

Jag har ingen livspartner
Jag fyller år och får en golden retriver
Jag tar livet av oss
Varför?

slut dina ögon

syrenbersån är gles
avgasrören spyr ur sig dålig stadsplanering
förvägran ersätter mänsklig kontakt
och det är anarki på utomhusbadet

Det var en gång en pojke och den pojken gick med stora kliv genom staden rev ner hus med sina jättefötter

Ryssland andas oss i nacken
när vi halsar något någonstans
av samma anledning
Det räcker inte till

Hel och Adonis

Hel

hellre hela du
en stund
helium hångel
i Hades famn
hennes hår är möglig murgröna


Adonis

den skönaste av de sköna skrönorna
lånade ditt förkläde
sålde den gyllene saxen
och flaggelerade sig själv
för att inte titta bakåt

Diana och Loke

Diana

hon flyr flyktiga Artemis
blir fuktigt skogsrå
och kalasar på dina krasande ben
hon älskar märgen som förbinder dina abstraktioner med ditt kött


Loke

han blir en gris när de knullar
det var hans enda önskning till anden
han fejkar alltid sina orgasmer
för att han kan
och onanerar poänglöst pornografiskt

Vidare

Styvmodern, musen och Can-can kvinnan
steg ut på verandan en tidig höstdag
deras ritual bestod i skålen med de profetiska örterna

perspektiven byts i takt med tunga ögonlocks långsamma blinkningar
fötterna dansar i takt med höfterna
hullingarna som lyfter ryggen njutningsförhöjande kval

ni förstår inte, så är det ofta
roller som bildats tolkar utifrån sin egen, ja, kanske önskan
men jag menar att före stoltheten fanns ingen njutning
men att allt har ett pris som jag gärna betalar
men anser mig ha rätten att orda om


varje vecka håller jag kurser i tidsresor
man vill ge något tillbaka till sina medmänniskor
det vanligaste resmålet idag är "tiden för byggandet av pyramiderna"

det brukar inte bli besvikna
och komma tillbaka igen

allting är helt lagligt
vi sitter i skogen och trummar
ovanför polcirkeln
och reser när och fjärran genom epokerna

idén fick jag av en vänina som jag tagit med på resor i många år, jag är född med förmågan, som tyckte att det var fy skam att inte fler fick möjlighet att dela  upplevelsen

vad det kostar? 4000 ungefär per person och resa


allmoge folkdräkten stirrar på charlestonperuken
utvärderar när champagneglas möter champagneglas

det ligger en nedgrävd skatt
härute i skogen i närheten utav
en gammal asisk blotplats
här går energierna lite si och så
i takt med Kirunavaara
suger i sig någonting mer

svarta hål kan vara svåra att se, för att de är svarta
vi kan förväxla ljus och mörker
ibland missförstår jag mig själv
vem skall lära mig mitt språk?

vi är alla viljelösa
tills vi vill något
fåren målar sig i camouflage
springer hinderbanan på 1.70
vi tror vi kan ta den nu!

jag kom tillbaka utan ett öga
akta dig för att ta emot önskningar

det var jag som gav fångarna deras tatueringar
skyddstalismanen, rätten till arbete och därmed liv

senare, när kriget var över och sorgearbetet börjat
blev han jude, gav sig själv siffrorna som skulle garantera honom möjligheten att ansöka om en plats i paradiset

ibland när jag ligger där i sängen om natten med dig drömmer jag om henne som jag aldrig kunde behålla
istället för dig som jag nöjde mig med att få

vi vandrar runt i skogen på jakt efter det gula guldet
började förfölja en hare
och fann en by bebott av smått grönklätt folk

de erbjöd mig, för 40 dagars arbete, att få kliva genom deras magiska port

som ni förstår svarade jag tveklöst JA
och skötte nattetid, när byn sov, i sällskap med en liten man vid namn Sean, latrintömmnings rundan
distansskapande verksamhet
med sömntrötta ögon i för kort säng drömde jag dagarna igenom om vad som kunde finnas på den andra sidan dörren

min första teori var en likadan by fast för människor i min egen storlek

nästa dag drömde jag att arbetet aldrig tog slut

att det skulle falla ut brev från människor jag tappat kontakten med
kliva in i en film, den tanken roar mig i flera dagar
och lukten har börjat förfölja mig
innan jag vänjer mig drömmer jag att där är en värld där allt luktar godare
kanske kliver jag rakt in i ett lägenhetsbråk
eller genom livmodern och ut i livet
kanske skulle jag träda ut på andra sidan och verkligen ha glömt
frukt och nakna atletiska män!

den sista veckan drömmer jag uteslutande om Monets tavlor
framförallt de stora, fyllda med kluddiga näckrosor
jag ligger på rygg på bron, efter att han har blivit blind
och jag lämnar årorna orörda låter vattnet förflytta mig vaggandes på rygg runt i pussarna från den tidiga sommarsolen

sista natten kom det en annan vandrare
jag såg honom utan att bli sedd
vi fick inte mötas
den dagen var jag paranoid
sov inte en blund och undrade vart allt detta skulle leda

Alice

längst ut, Tasmanien, någonstans i gränslandet mot det karga eldslandet
var det varmt

stranden kristallvit jade, vi hade kapat fantomens hemliga ö

ditt leende matchade din sjömanshatt
jag lutade mig bakom solglasögon mot parasollet

det blåser en vind igenom vardagsrummet
och ingen jagar den vita kaninen

Ciss

Clownerskans absurda skönhet

sockret bränns till lim i förmiddagssolen

missfostret böjer sitt stolta tatuerade huvud

hon baddar ännu ett sår

skärande medvetet

rörande undergivet och tacksamt

stirrar han på henne

-
Vid middagstid är solen en sommardag med sitt nukleära ljus som skivlingsstrålar när du går från ett rum till ett annat
-

Se! Monstret böjer nacken för den sköna röda näsan

efter att ha vrålat ur sig sin livsglädje inför en skamfylld publik

det gör ont (att inte få röra vid hennes hud)

Vår

fjolårsgräset brer ut sig
trampdynan suckar sugande i vår träskmark
solen kysser gula ögon solen suger liv ur marken
krokusen söker träget dess pussar
träden torkar ihärdigt ut

luftens nyans blånar i takt med himlen
livet längtar solens förlåtande strålar
över vissen halm visas nu redskap och allehanda ting
ej längre gömda och sedd i ljuset springer gnistor fram i oss
verandatrappan helt varm ingenstans drar vi oss

sömntrötta ögon stirrar förvirrat ut genom fönstret
blågrå atmosfär manar oss ivrigt att inte sova
vårkulla dansa bort till blåkulla kvasten sopar grusad asfalt
vi bestiger känslan och lämnar ingen bakom oss
Kung Bore kom och Fröken Vår fnittrar

Dröm

I

ifrån ett katternas hus
tillsammans med Draken

bortförs jag

vid pokerbordet försvinner jag

och

gargamel äter mitt kön och jag äter kött
brännugnarna gör cellernas ensamhet outhärdlig

jag får bara en chans
ett hjälp i den blinda flickans fotsula


II

över djurkyrkogården i ljuset före gryningsljuset
besegrar precis småstenarnas kvicksand
finner ett flickhuvud urtäljt ur syrenen

III

du bor högst uppe på kullen
jag viskar att jag gärna bor där
tillsammans med zeldox


IV

när jag vaknar den andra festivaldagen
har alla gått vidare champangen är slut
den ensmma flickan drunknat i sjön

hon rycker inte längre men det ligger ett nytt videoklipp på youtube


V

jag vill gå tjugo meter hem till min mamma
men taggtråd och bräcktabäcken ligger i vägen
flickan vid min sida påstår att
objekt kan verka närmare än vad de är


VI

förfärade förolämpade högburna män
vakter drar undan mig och jag
har ännu inte fått veta om den
blinda flickan förstod mitt SOS

Annelundsparken

jag växte upp bland de skadeskjutna vita älgarna
fann frihet i pionträdgårdens kronblad
orienterade fel bland björkar och griftegård

sög näring ur azaleornas spektrum
lövprassel under smygrävens tassar
barntjut vid våldtäktslekplatsen

rockigt bobhopp utan rödljus
jag ville så gärna leka röda vita rosen
röda hundträffen slår i solhår

profetbrottning i cirkelns mitt
min vän om det kommer någon så spring
jag försvarar oss

jag grät över de döende vita älgarna
scoutade förvildat vidare
gula vildhallons solmogna snår

det hände att jag sprang
till motorvägens barndomsmusik
sakletar flickan utan häst

det hände att jag glömde alla brutna löften
det röda lodjuret finner sig
i förträngningens brunn doppade jag fötterna

tårna spretade över solvarma gröna bänkar
tårar begravdes bakom grönmossa och lönnnäsa
barndomsspår tillryggalägger mil efter mil och år

s/m

där blir jag Ghandi
den självuppoffrande kon
och köttkvarnen tar sällan hänsyn till filosofi

jag andas napalm
skjuter rygg
drar ut likmask ur korsryggen
korsbefruktar den anorektiska magen

odlar bullemi med en tandborste som lekkamrat
och bränner barbien tillsammans med mammas ogjorda bullar

där blir jag Mandela
tjugo år i fängelse kunde inte fånga mig
men jag träffade rövaren

s/m lekar med hästar i ett rosa flickrum
som definitivt inte är mitt
ssh vi kan aldrig dela det vi inte vet vad det betyder
jag går hem och

där blir jag Ted Gärestad
musiken utan ord
och gömmer alla franska kort under kudden

sen ligger jag med mina gossedjur
under sängen bränner mig på lampan och
drar vidare in i garderoben
där jag odlar gömställen
en illusion i skogsbranden

Häxmästaren

syrenblåst i körsbärsträdgården

vi begraver våra fötter i jorden
börjar med tårna och arbetar oss frammåt

ett kort ögonblick bildas det
hålrum i himlen
där molnens rörelse
hackar sina spår

syrensaft pressas till bärnsten

när det driver in
sveper elden fram

det otäckta ljuset
spinner över maskrosrötter och
daggkåpsdagg

jordkällarens dörr står
skrangligt och nervöst olåst

när björkarna böjs
flyr räven ur sitt fängelse

vid en grav drunknande i en sjö av underbart

fölungens lik flyter i bottenströmmarna
urbergets källa söker sig motpols

där någonstans i gränslanden
reser sig zombiearmén
aromerar i sommarhettan
marcherar till byn

dricker kaffe på cafét
och går vidare

Bondage

det bdsm-svåra ögonblicken
när rörelsen blivit istid

solkatter över ett svart biltak
kvav värme i baksätets brännugn

där blir jag Anne Frank och
hör stegen av soldaten och
hans väns tyska röst och
gömmer dagboken och
de kommer närmare

när det är över vill jag inte äta glass igen


minnet av avgörande upplevelser
döpt i något så simpelt som självförakt

ett trägolv i kakelugnens ljus
det snurrar för fort

jag springer undan kolaren
min bödel och min biktfader
gömmer mig under stockar och sten
nynnar om kalven på väg till marknad
och blir slukad av min roll

jag svär att aldrig jobba som strippa


dit dit jag måste gå igen
när friheten kräver sitt pris

underjorden trycker med överjordens hela tyngd
jag har glömt bort hur man andas

Caterpillarn svarar Alice med att erbjuda
sin horhusdoftande tobak
Alice känner sig förfärligt liten
Caterpillarn formar profetiska budskap med röken som penna
panzarlammet sliter taggtråden mitt itur

vi går hellre ensamma

obönhörligt är ett jävligt bra ord i sammanhanget
och rullar gör minsta gruskorn du sprätter med skorna

och där drar mörker-alven ner mitt bh-band och orchen intill
böjer sig ner för att kyssa min bröstvårta

jag är mormor och mormor blir just nu slukad av vargen
någon skriker hora och mormor hoppar upp ur sängen
på lätta åderbrocksben kutar hon genom parken
och kommer undan den här gången men inte nästa

och nästa och nästa
när vi skall placera oss i våra bås och råkar gå fel
måste någon vara där med el-sabeln och peta oss tillbaka
in i halsen ner i magsäcken ut genom hålen och volá

rekomendation så här i krigstider:
tårgas och teleskopbatong du klarar dig nog

Akemi och Amy

Akemi


i hallonsnårets drömmar
pärlpionen pressar verkligheter
bakom särlans ris i arla
snurrar Akemi snurran orakliskt


Amy


pilbågssniper travar under khamzin
gröna blixtar över driven ökensky
laglig u-sväng runt Kaknästornet
guldlock på silverlock trillar drillat ner för

Vittna

det är något dyrt och heligt som brinner
roller står uppradade som marionettsoldater


en man kör porschen ut till soptippen

lämnar sitt barn inuti och

tänder sedan på



en kvinna ser på

och ringer inte efter polis brandkår och/eller ambulans

utan går hem och onanerar i sängen

bredvid sin handlingsförlamade man



vi vittnar där vi går med blödande kroppar
i betongen och när vi överförfriskar gräsmattan
just då vittnar vi och vi vittnar även
när vi inte får bada i brunnen eller när
vi nästan dör men bara nästan


jag vill intervjua Monstret-i-sängen

jag är en av alla dessa jobbiga människor som vill bli sedd

jag gör nya hundöron i alla böcker och ställer tillbaks dem i bokhyllan

jag tänder med bic-tändaren
ett tränat öga kan se glöden i sitt inre rum

jag vittnar att det endast finns den förtröstan vi skänker oss själva
vittnar att vi endast kan få det vi ger vittnar om trasdockor i frammmarsh
och vittnar att revanch är en skönare känsla än hämnd



jag vittnar att kraften sinar jag vittnar att kraften kommer tillbaka

och där någonstans skulle jag lära mig någonting
t.ex att dansa att ta ett steg åt det hållet någon annan tar ett steg

jag har funderat på att simma laxdansvägen upp till parningspoolen
men jag springer över smultronängen som jag odlat
och skiter i poler och bryr mig om hur varm jag blir av din hand i min hand

jag ville bara berätta att jag dränkte Näcken härromdagen
han stod där naken och förvånad med fiolen i sin hand
jag ryckte den ur hans grepp slog honom vimelkantig
höll honom ner i bäckagräset tills han inte sprattlade mer
sedan en liten stund till för att vara på den säkra sidan
eldade hans lik och spred askan och benen över tre kontinenter
från en kapad Boing jag fick lift med
nu skall den jäveln aldrig mer återuppstå

magiska varelser hemsöker oss ur våra krackelerade innersta torra demonhål


jag vittnar att de döda är döda och att det levande nästan inte  är levande jag vittnar
att pixies och annat skrönt kommer upp ur innandömmet och lever rövaren botar sjuka
och tar oss på vårt livs äventyr där vi kan dräpa draken med våra fädernes stål

Dröm

jag tar på mig en elfenbensring formad som en elefant
du står i båset och jag känner dig inte

utanför anländer din nya fru med ansikte som din mor
alla barnen i Bullerbyn har åkt bort

när du kommer spottar jag på golvet framför dig
någon lyssnar fortfarande



jag springer så fort benen bär mig in i John Bauers mage

det finns inget skydd någonstans

allt är rött och seggigt



jag hugger riset
vi är offerkalvar

när viljan beskärs och korsbefruktas

vi var de förbjudna Persikorna
ni inte kunde låta bli att plocka



det är sjukdomsalster på sammhällskroppen
det är folkhemsmisären ni aldrig kommer att förstå

sjung förnekelsepsalmer i allmändebatten
på ICA kan ni tala med vem som helst om att det finns inte

vi finns inte:



jag kan inte andas under kudden
det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara än under kudden
om jag fick välja skulle jag vara på Mars och dansa med Dionysus
jag dansar redan med Dionysus

i Asgård stjäl jag ett svärd av Valkyriorna
nynnar Jussi Björling och kastrerar er

i Paris byter jag ansikte till Quasimodos
i Jerusalem gör jag ett könsbyte

jag kan inte döda er alla
jag kan inte döda er alls
jag kan nästan inte minnas er



jag kan skära bort det kvinnliga i mig
sluta locka er och sluta driva er

förlåt för ert vansinne


byt öron - fähund;



om jag skulle bära ditt hjärta
skulle jag vända mig om och
skrika mig i ansiktet

krossa inte spegeln


där skulle jag bygga mig en eka
och med alla utrotningshotade personlighetsdrag
ansätta en historisk resa på mitt självslivssjö

anlägga en brygga för barnet
rasera fortet
bygga en taverna
låta vildhallonen husera bäst det vill
i min paradisträdgård och under sängen

Tsunami

IV
tvära kast snävt nät intrasslad sjöjungfru
på havets botten under istiden

skeppets last dumpad slarvigt piratflaggan slak
nära Neptunus födelseplats fastfrusen stilla i tiden

jordbävningens eruptioner omskakar världshaven
krossad is flyger som vulkanens lava förvandlas till tårar av solen


ur bottens innandömme pressas olja upp
genom hjälplös frusen sjöjungfru
transformerar blod och saliv till gyllene olivlundar

II
det fanns en man som högg ner törnesnår för sin Prinsessa
sönderskuren ärrad upptäckte han förfärad
att hon var lika illa däran

perfektionens dröm var krossad och isen i hans hjärta
manade maniskt fram tiden när han slängde henne i Mariana graven

III
en sjöjungfrus andedräkt väcker de döda ur sina massgravar
av djup sprängda lungor
tidens is frös halsen
där havet snabbt hade fyllt henne med salt vatten

Neptunus makt haltade hatet ett ögonblick långt för att knäppa händerna i bön
och när han frös stillades hans sista tanke började borra hål i stenhård is

Snabbt och gammalt: Legion

Jag hade levt i den här världen länge nu. En snabbt snurrande värld där alla gränser försvann. Företaget, som vi kallade det var styrt av mig och Legion.
Legion var en AI av högsta kvalité, programmerad att lyda min minsta vink men med ett eget väsen, en egen agenda som jag inte riktigt kände till.
Jag hade glömt hur jag såg ut egentligen, nuförtiden var jag en vacker välklädd asiat. En gång i tiden hade jag varit en osäker sjuttonårig synthflicka från ett av Londons barnhem.
Jag spenderade timmen jag hade tagit ledigt, den första lediga stunden på flera veckor med att vila i min säng, med händerna på magen. Jag var gravid. Två små tvillingflickor vilade tryggt i mitt inre och Benny vankade av och an i vårt gemensamma hus. Det var inte där jag låg. Benny och jag var inte gifta men vi levde som ett gift par. Tyvärr hade jag inte speciellt mycket tid över för att umgås med honom. Företaget, att  förändra den kända världen tog all min tid. Vi skulle återställa balansen i världen. Frågan var bara hur.
Legion steg in i rummet. Manifesterad som en man med obestämd ålder, som en av våra kloner vi tog fram i våra genlabb. Jag tittade upp på honom.
"Du ser ut som något framtaget i gen labb tio." sade jag.
"Vi har inte tid att vila, användare Akemi."
"Det skiter jag i," svarade jag honom, ställde mig upp och slängde med mitt långa svarta hår i irritation. Att jag aldrig fick vara ifred. Han tittade tålmodigt på mig och tog ett steg fram. Föraktet som låg under hans behov av mitt stasisbefriade väsen såg jag inte alls. Jag såg oss dom jämlika, när på att jag var Comptroller och han hade kunskapen. Han tog fram en statusrapport på en hologrambild och visade den för mig. "Vi har gjort försökt i en matris för att se hur världen skulle klara sig i sitt nuvarande läge utan ett statsskick, ekonomi, kontroll."
"Ja?" Jag tittade på  bilderna, uppriktigt intresserad. Detta kunde vara svaret på det vi så länge letat efter. På upplysning. Eller åtminstone en början.
"Resultatet var förödande."
Han visade mig bilder av mord, våldtäkt och barbari. Ingen brydde sig om någon annan och jag förstod att det inte var staten som fängslade människan utan människan som fängslade sig själv. Jag kände barnen sparka och jag lade handen på magen och lugnade dem samtidigt som jag beordrade mitt hjärnimplantat att spela Bach för att mina småttingar skulle känna sig frifulla.
"Jag känner att lösningen är precis framför ögat på oss, Legion."
"Jag vet."
"Jag blir så trött på att du aldrig berättar något för mig, på att du är så jävla kryptisk."
Jag vände mig bort från honom och blundade till musiken som spelades inuti mitt huvud. Försökte förtränga att han hade full access till mitt implantat också. Jag ville bara vara ifred. Jag sov för lite, fick ingen tid att vara gravid. Vara med Benny. Bara arbeta, men det var mitt val. Jag ville göra det här. Ville förändra något. Driven av kärleken till mänskligheten, djuren, jorden. Eller kanske av ren egoism? Att jag ville betyda något. Ville vara stor.
Jag kände Legions hand på min axel och jag insåg hur mycket resurser det måste ha tagit för att bli så fysisk som han var just nu.
"Är det klokt att använda så mycket resurser?" frågade jag honom men han svarade inte. Han smekte min hals. Rörde vid mig och mina tankar började långsamt försvinna. Han masserade mina axlar, långsamt och försiktigt och jag lutade mig bakåt och njöt. Omedveten. Utmattad. När han vände på mig och kysste mig var jag fullständigt oförberedd. Kyssen träffade mig mitt på munnen och jag kände en våg av åtrå gå genom min kropp. Jag kunde inte hindra att jag kysste tillbaka. Han släppte mig och log. Inte ett ord, han hade inte skapats med ord för sådana här saker, men ändå upplevde han det. Jag stammade.
"Vad gör du, Legion?"
"Kysser dig, Nora."
Han använde mitt riktiga namn. Talade till mig och inte till Akemi.
Benny! Tanken kom som från ingenstans. Men Benny. Far till mina barn. Jag vände mig om och sprang därifrån.
"Stanna." Sade Legions röst inne i mitt huvud.
"Nej." Svarade jag honom med tanken.
Ingenting var välformulerat i mig. Inga känslor klara och full av motsägelse och kaos kastade jag mig i Bennys armar.
"Jag älskar dig." Nästan skrek jag fram.
Han lade sina armar om mig, höll hårt. "
"Jag älskar dig också, Nora."
Jag blundade och vi fylldes av varandra. Mina känslor blev rakare. Mer sammanhängande och vi stod där med armarna om varandra i nästan en evighet. Det kändes som om världen snurrade. Att vi snurrade och tillslut öppnade jag ögonen. Det var vår ute. Solen höll på att gå upp.
Och världen var hel.




- Det är extremt långt mellan detta och Hjalmar Söderbergs "pälsen" - drama! Naturligtvis lättare att hitta kopplingar till mangafilmer och modern science fiction för att inte tala om diverse pc-spel! Det är ju också en sorts standardiserade humanitärer/typer som bygger på att de upprepas med sin fasthet. (Antar att du gjort så här för att det är den fiktion du känner till.) Jag har svårt att bedöma detta. Med utgångspunkt i övningen känns just den här texten oerhört off-side.

Achmed och Lodjuret

under natthimmel vid utbrunnen eld
vilar Achmed stilla på en säng av gräs

i drömmar om torn av röd lera
saltsmakande ökenlopp på dromedaren
där fågeln i handen inte är död
utan flyger tillbaka till kylan isen och norrskenet

vid Afrikas toppar i Tritons dal
stal vi en näve sand och blev bitna av guldfeber
jag flydde till Amerika i nybyggarbyn
ensam och galen av yra
i sökandet efter en skatt som skulle
bygga mig torn av röd lera

bakom järneksbuske väntar Lodjuret
på att tystnaden skall försvinna
helspänd blickar gula ögon
ut mot föda

skogen är fylld utav tvåbenta
de leker vid floden och kastar
ljud mot mig när jag närmar mig
för att dricka

där fann jag honom med guld i sin hand
vi visste att det inte kunde göra oss rika
men vi delade saker med varandra
han kastade ut ett köttstycke
den första gången vi möttes
och jag kände ingen fruktan
mina instinkter berättade för mig
att här var en vän en hjälpande hand

han visste inte om Lodjuret gick att nå
han visste det inte trots att den följde honom
kattens gula ögon mötte hans och han trodde
att han där såg en annan man

och när de försökte bestjäla honom allt
också hans kläder
så slogs de sida vid sida
för deras flock deras gemenskap deras namn
och Achmed blev känd överallt som Lodjursmannen

han försvann upp i bergen en stilla natt
och som Ronja och Birk fria själars vilda laxdans där i världens mitt
där du är där vi är 
en björngrotta en flod och
två röda manar som banade sin väg genom
den nya världens vilda slätt

han tränade på att skjuta sin egen skugga
där vid solnedgångens bländande sken
och fiskben för fiskben sydde han igen livetssår
fann portalen mellan själar till och med bort till en annan hamn

vägen slutar aldrig utan sten för sten
bygger de grunden för något som aldrig ger vika
inte av lera men rött som kött och hårt som rubin

Jeanne d'Arc

och hon tog min hand i sin
när jag försökte hålla henne ren

näktergalen sjöng gyllene noter i en bur
åt rosenblad vid lunch på verandan
till toner från ett vindspel av trä

ibland hålls inte tiden och rummet samman
och vi splittras i en synlig närvaro

bakom gathörnet i en mörk gränd
väntar enhörningen iklädd begie trenchcoat
   han andas rökplymer hemrullad i mungipan
en plunta med brännvin i fickan
han vaktar betraktar flickan
  lyfter henne försiktigt med sitt magiska horn
när hon somnat i rännstenen; vildkattan, skitungen

hallonsnåret inärheten av det lilla vita torpet
ett knä en hand en höft ett ben

daldockor som transformerar mig
suger mig in och döper mig i nektar

Jeanne släpper svärdet mitt i en  rörelse
hon står, hon bara står
huden skållhet
indränkt i hundarnas blod

hon hör en röst genom krigslarmet
som smeker hennes öron
där tystnaden lägrat sig och liklukten
slår emot i sjok under klarblå himmel

plundringen är flera timmar bort
men efter nattens inbrott 
smyger lokalbefolkningen ut och söker igenom lik
de är de fattiga som suger i sig det skeva 
kretsloppets gåvor för att få en chans att andas en
dag till och kanske, kanske göra någonting
bra

rösten är en smekning av rakblad och
när vi befrias från trummhinnan kan
vi äntligen höra bortom tiden
och allt är plötligt totalt

sanningen är inte som att snubbla i trappan
absolut inte en bakfylla
definitivt inte ett tennisracket i huvudet

kanske mer conqac med choklad och hallon
eller ett ätbart moln om du bara kunde nå det
kaffekoppen som aldrig slutar vara fylld, och varm

jag vet att det var en klocka som tickade
och jag är säker på att vulkaner föds i hud och hud kontakt
men jag fruktade att ingenting någonsin skulle passa
hundra procent så att pusslet kunde bli solitt

reflektionen i det fullständiga 
det är ingen yta det är en sjö
jag dyker ner igenom Vättern
klyver mitt eget ansikte
och blir tre-dimentionell

fogmassan blir till solsken
när natten blir svartare
och stjärnorna syns klarare

när vi håller varandra i handen
och andas oss rena

Etiquette

nätterna andades skuren bearnaisesås
jag tuggar fradga när rabiesen
sprider sig upp genom mina ben
lepra libre lepra

efteråt kräks någon i diskhon

jag blundar och tänker Biafra

uppsvällda barnmagen en fosterlös graviditet

i den så kallade bersån kan man dricka kaffe och saft
inget tilltalar egentligen när hundarna ylar runt knuten

allting tilltar karusellartat när det läskas ur dunken
uppsvällda lik ur Åsundens bräckta vatten
väser besvärjelser utstöter böner

vi målar allt rosa grått
öppnar fönster mellan våra världar

vi äter inga marshmallows
stänger dörrar för alltid

vi delar inte på något
sanningen är den att jag var under jord

i hela huset en morgon krälade det ormar
de kramade om mina vador när jag gick
för att hämta vatten vid gemenskapens brunn

det bet mig i bröstet
diade mitt blod

snärjde mig i Tritons nät
jagade mig på lek

lamslagen efter genomskådandet
misshandlas kattungarna till silkesapor


I. muren mellan verkligheterna
byggdes sten för sten
av formpressad sperma
hårt som ben

II. jag bar trasor inte som en trasdocka
utan som en hora som vandrar gatan fram
på jakt efter en man med samma ansikte
att bita kuken av

III. du motade in mig i hörnet
med penseln i min mun
du beordrade mig att måla tavlor
för fantasin skull

IV. levande och fri en vildkatta
benig och höftlös en skitunge

V. alatarararararatarara

VI. jag blundar och tänker på en skog
och en väg till himlen
av notformade fraktaler
och kor.

Abort

Returen, uppfångandet bortom förfallet
instickandet av spettet utsugandet och kallet

bakom masker av maskar
makar sig fostervattnet
blir till aska i domedagen

vem är kvinnan i speldosan
vart har bergatrollet gått i ide

förvirrat irrat stapplar vita fötter ut på mossen
mellan tånaglarna och huden torkat blod mot oskadd hud

kalvögon blickar som möra bitar stek mot näcken
öronen blir till spetsar i månskäran och fioltoner

ett rött lodjur spänner sig förnimmer pilen
dyker ner i den grunda åns bräckta vattens dolda djup

ett rött lodjur andas rökplymer under vattnet
spinner bakom bäckgräset och laxdansen

tomtens ölmage kluckar mot mors skinkor
bödeln ger presenter till barnet

när hon togs var hon en av dem
när hon återkom vakumatiserades hon
trollet hade smetat sina bergsspår över henne

tusen små tusenstjärnor inflätade i sollockar

en näve hjortron i fickan
en saffransgul klänning ingen någonsin hade sett

och hennes pappa fann den ena av de försvunna gymnastiskorna
i ett träd fem kilometer bortanför fjället
bakom vargfällan

La petite mort

positivhalaren halar sitt positiv

i en Kinesisk by blickar ett par tomma mansögon bort mot ingenting

där ett öde Mad Max landskap breder ut sig snurrar karusellen

omänsklig metallisk musik våldtar våldtäkten

Gaia råmar som en urlakad ko

och en Kinesisk man vänder sig om efter en hallucination

av höfter

vetefält som skulle räddat milioner brinner i natten
där på ett ananas plantage tappar vi förståndet
för förstörelsen för framtiden för historien

och när världen brinner älskar vi
bakom ladugårdsdörren har fåret dragit sig tillbaka
slickar slemmet av den nyfödda lammungen

i halmen innanför penetrerar Gud mig
med himlens stålkrigare
bang bang
med förödelsens sötma
bang bang
med krigets kyla

vi älskar bort elden
vi älskar bortom frosten

vi dansar i sista andetaget
beväpnade med fötter och skratt
ingen skall höra oss skrika
vi är inte rädda
vi är för levande
sista andetaget är ännu inte draget
jag är inte död
än kan jag älska oss bortom livet
bang bang

Ritt

som när doften av syren tränger in genom ditt öppna fönster där snön faller tät utanför
flyttfåglars perfekta symetriska dans
som att hålla sig själv i handen där på sommarstenen bländad av soluppgången

snålblåsten i ansiktet förfriskar och befriar
bilden av hud tränger in i mig och bosätter sig
bygger en koja för hamstern att vila i
en hammock och en hängmatta mellan njurarna

ett kort andetag
nästan tillräckligt mycket syre

näsborrarna vidgas
en hingst en vinterdag
rökplymer stiger från utandningen
varma lungor pressas mot mina ben
och vi accelererar

tid och rymd förvrids
ett ögonblick är allt smärtsamt stilla
det är endast ett språng bort
och jag manar den skräckslagna
in på vägarna genom dimman
genom kylan genom
formad energi ständigt framåt
in i mörkret lyktan flammar hotad
av kompaktheten och jag letar
efter utgången nästa
språng genom dimman kylan
den onaturliga rysningen

jag förväntar mig ingenting
av andra sidan jag gör mig
inga illusioner av fred
men jag föreställer mig
träden som växer där
med sina tjocka mörka blad

motståndet beror på framgången
i senaste slaget
vem möter mig på andra sidan
vän eller fiende

men det är egalt
för Casablanca har slipat svärdet hela natten
och Savannah sina ord i gryningsljuset
Vi är redo, hästen, geparden, Jag.

Evax

vid vattentornet brinner en gul träskola
vi kör runt katten i en röd och vit rutig korg
Rosso vill inte ha stickad tröja och mössa som knyts under hakan
längst en stenlagd gång mellan jalusier bland pärlemorrosa rosenbuskar och en ådringsmålad allmogekista
brujahn under morgonens sköra blåa himmel lyfter en knytnäve potent
disk-magi en golem växer ur maskinmänniskan en människomaskin
diskusen med returen travet införstått och jag vill våga påstå att de som påstår det far med osanning och luras
tvåfaldig eld och binär is igen lyfter och sedan lyfter igen
grodjäveln stod helt still mer än en moralisk seger

tanten ger mig glatt och mystiskt ett tjockt trähjul
jag kallar hjulet åskvigg

på ångbåt uppför Senegalfloden
i Diamadammen där fullvuxen odlad lax blir öring
- lystring animalistiska råa barbar
Hippoportimus är en blå mjuk huvudfoting med svans
Marbodæus gifte sig med flinta
troglodyten filistin
flamenco och tornet av lera
bebådande varslaren
bronkit och sanning
Völund i klosterkapellruinerna
Bobo är också här
Källfäldt sköldförlorare och modern Málaháttrexpert

Ubåtar

shoes tycker det är läskigt att gömma ubåtar
ubåtarna undrar om shoes kommer att använda dem


ner i hålet under och bakom den sengustavianska byrån
ner fort, sh, säger shoes
shoes pappa har en låda under sängen, där förvarar han en av ubåtarna
shoes vill döda sin pappa, men shoes är väldigt rädd för säkerhetspolisen
shoes tycker att chiffonén är tung, fast den står på en matta
gubbens hosta rosslar med en hand hårt över munnen
när gumman frågade varför de skulle ner under jord hade hon inget svar
pappa sa det, sa hon till ubåtarna
i vanliga fall kan de arbeta i snickeriverkstaden, det går en dörr från kökets farstu
shoes är aldrig där inne men när de kommer ut till köket luktar det spån
och dricker kaffe gjort på rötter av vanligt gräs som shoes går långt för att fylla säcken med
gumman säger det heter kanape groz men gubben skrattar och säger att det nog är sofe groz
pappan köper kaffe och socker på sina kuponger och han slår shoes på de jordiga fingrarna men låter gumman göra sylt på de röda vinbären från den inhägnade bakgården
shoes äter sylten med korngröt som gumman lagar även gumman och gubben äter av gröten och sylten och shoes tycker det är mysigt och gott
pappan tar extra socker i kaffet och en prickig bit korv
gumman viskar gershtn kashe och menar korngröten shoes förstår lite nu men hon tittar oroligt på pappan försäkrar sig om att han inte hör han kan bli så arg och han tycker inte om deras lustiga ord
shoes tror att han hatar att inte förstå, shoes tror också att han tycker om att hata
när kaffet och sockret och den prickiga korven tuggats klart berättar han för alla vid bordet om framgången vid försäljningen av träleksakerna, dem som gubben och gumman gör och han säger att de nu gör rätt för sin korngröt och sitt hål bakom och under byrån på mattan

Blitzkrieg

rekognoseringen sedan veckor genomförd

numrerade bilder i det vita kala rummet

mitt tredje öga förföljer honom

jag har inte bestämt mig för hur mycket jag vill att han skall lida


mina andetag är ett med stål

solen smälter glassar i parken

bänkad orakad nykter


pilotbrillorna ligger slängda på bordet

bredvid halväten kebabtallrik och ett överfullt askfat


jag behöver inte kikaren kameran och anteckningarna längre

det här är poesi i handling

mitt finger darrar på avtryckaren

hjärtat spänt som en båge mot min älskare


alla längtans pilar når sitt mål

jag låter ögonblicket vara

tills han reser sig upp

och faller till marken

det här älskling är poesi i handling.

Casablanca

I
utanför gallerförsett fönster
marscherar tunga kängor

bredvid mig gråter en ung flicka
jag har lagt en filt om hennes axlar

sandlagret når ända in man kan inte fly
vi fick lite vatten för flera timmar sedan men det är slut nu

vilar mot väggen med örat ut mot fiendena
ögat åt celldörren som skiljer mig från dem

jag vet omedelbart vad han vill när han kliver in i rummet
kakifärgade shorts, utsliten arméjacka kalashnikoven slarvigt över axeln

bystar upp mig och avvaktar som geparden på savannen
varggrin sveper över tonårsbröst

Klarar du inte av en riktig kvinna?

och självklart måste han bevisa att han kan
han är man och i mörkret ler jag

II
Casablanca springer genom staden
i handen håller hon en trollstav

III
ole dole doff kinkel ane koff koffel ane binkel bane ole dole doff
jag tar dig
sa pedofilen till den ena lilla flickan
hon hade haft otur i två veckor nu
det är inte lätt när det är svårt
han grinar stort
nä men se va du var kåt grova ord i fina kläder
klädsamt hornbågade glasögon och ett urverk som ständigt
behöver dras upp och hennes kamrat tar hennes hand
och sen spottar hon honom i ansiktet

IV
Hon andas rökmoln
Casablanca drar sitt svärd

V
elden slickar blonda flätor
eldprov för den unga flickan

senor muskler hud av stål
solbränd vita tänder blixtrar

glädje skratt och vilda trummor
fest, vin och hetsig dans

här skall firas! Du ska bli kvinna
slipsten dras under nattens stjärnhimmel

mammas gåva vilar tryggt om halsen
livssymbol, krigssymbol

döden och livet är ett
med saltsmaken i munnen

huvudet lyftat mot skyn
och tvinnat rep i munnen

prästinnan skär vant av bröstet
kvinnan är född

Smaragd

Det är mörkt nu
och smaragden drunknar
speglad i Vättervattens
kalla matta svärta
natten skyler oss

marken skakar under våra fötter
10.000 meter är inte för högt
ena vingen saknas och radbanden
bär med sig ett ljud högre än gråt

jag vill tala

önskar att strömt vatten
bär med sig
stenen till världens slut

du gungar fram och tillbaka
du främling som delar mitt livsöde

hjältinnan står kvar i blåsten
isvatten i ådrorna kokande hjärta
otörstiga läppars torra behov

du försöker böja mig som en ensam gren
snarstucken om att jag skall knäckas
vad är det för skillnad på repet och vattnet

när den sjunker sveper vätan igenom
sköljer bort tidigare liv
sköljer bort år av ensamhet
sköljer bort dig
sköljer bort mig och jag vänder blad
tomma vita sidor möter mig
stilla smaragdögon blickar tillbaka mot mig


kvicksand, falskt alarm, jag lever, jag andas
jag hostar inte blod men vatten och magsaft
uppspolad som en vrakspillra på Visingsö
i åldrad slipad borg
jag gömmer mig.

förföljd av sjöbottnens gröna gnister
det tycks täcka hela sjön
stiga mot himlen så som norrsken
ett onaturligt naturfenomen

den gör krumpsprång och det skakar
ljusen slår i marken innan metallfågeln gör det
skräck och skönhet är människans drog
och radbanden överröstar tystnaden

vit sömn tag tag i mig
snö över mitt ansikte
frostat solhår
nerfrusen för framtiden

Savannah knäpper lite med fingret
jag kan sjunga som Janis

mitt finger bär fantomkänslor
där det förut satt en smaragd
finns nu endast bitmärken kvar

abyssfärd med mina nävar knutna
på andra sidan Arktis
duvor, svalor och skräcködlor
lyfter mot solnedgången

myrra rökelse guld
faller ner från mina öppna händer mot mina fötter

Savannah tar ett danssteg
jag vill måla hela kroppen med henna

ena hjulet slår i marken
någon skriker
Åh herre gud vi dör
flykten får fast form
när materia fäster materia
och vi är vid liv en dag till
en fantastisk skapad dag till

Rubin

där krossade du mig och det föll färgglada bitar av plast över hela rummet

nu ser du i mig med ditt tredje öga
köttiga
psykadeliska färger smittar
som könssjukdomar

du täckte mina ögonhålor med
dina
psykopatiska smaker förgiftar
mig

du tuppjuckar
du tokrunkar
jag spyr


du öppnade rubinen med en fet konservöppnare

vandrar sidenvägen upp mot min lever

flyter som en kokad kräfta i floden

röd och död

du använder salt som glidmedel

jag är en korall i Mururoa
jag är ditt kall som man

du kunde haft vilket ansikte som helst
det var hatet som brann rött

banrét högt, i topp, som alltid
skeppet skunker, le, bara le

och där blixtrar porrfilmsleendet

där spottar du mig i munnen

där slipar du mina kanter

bränner bort det oönskade

Rubin möter Stål
hårt mot hårt

och vi kan andas.

Diamant

när du tog i mig
flådde du min hud

du var smeden som smidde
diamanten i Tritons smedja

treuddigt spetsad mejslad till perfektion
dina obarmhärtiga knytnävars hamrande

jag blundar och lyssnar på vattnet som porlar
vatten är hårt och oförlåtande envist
floden ringlar sig genom landskapet tvingar undan
jorden på sin självklara väg mot havet

du lärde mig att ta i trä
du varulv med kameleontens ansikte

stöpt i otur badande i modersblod
ingen hade tvättat bort din fosterhinna

när du tog i mig
hammaren städet jag

Bijou

hon rör sig mild i brisen kittlas
skjorta slarvigt solen bräckt

katten spinner ifrån magen
välver över allt han håller kärt

blå skräck bor inunder
blå skräck inuti

segerhertiginna storfurstinna
allt han kärar i hennes hand

mjölkar mjölk får kon att råma
vitt är skinnet glassen smält

när han ilar handfat tvätta
trampar snett i kvarglömd skål

raklödder könshår ånger
ligger bredbent glöder ivrigt ifrån munnen

följer könsflykt suckar
röker smeker stillsamt rosen

kommer klädsamt utan märkbarhet
han tvättar skyndsamt käraste

stön hostar drar vant glöden
filter suger åt sig blodet

blå skräck bor inunder
blå skräck inuti

Midsommar

midsommarblomster breder ut sig
över vita lakan under vit hud under hud

eftermiddagsknotten hittar inte förbi
nerdragna rullgardiner innesluter oss
misslyckas med att utestänga kvällssolen

som aldrig förmörkas
i natt som aldrig tar slut

du bor i mig bortom rummet exakt där i rummet

jag föds i dig bortom livet exakt här dör jag

Avanna

Avanna du barn av Cthulhu
som föddes där likätarna dödar
Demoners blod krackelerar

och du flöt ut överallt
du existerade i alla verkligheter
och ingen levande människa kunde beskåda dig

utan att tappa förståndet

Avanna du drömde att träden var gröna
men dina ögon såg bara svartvitt

din valp var en helveteshund som
du lärde att kela matad med fingrar
från senaste skördens fest

människor växer i stior, precis som grisar

Ingen kunde hålla om dig din kropp var för abstrakt

Ingen kunde älska dig utom din far likätaren som sålt sin själ till Yog-Sothoth för evigt liv

Savannahs vintage

II
mitt hjärtas vinter
där skaren inte brett ut sig

ser jag dina rävspår
försiktigt tassa förbi

och jag viskar (men önskar mig något annat)
Farväl (outsagt)

och jag kryper försiktigt ner i en hermelinhåla
som en katt i mörkret blickar mina bräckta ögon

bort mot dina spår där skaren inte lagt sig helt än

men jag knäpper händerna i en försiktig bön
inte till någon särskild det finns ingen här
men jag säger den högt och jag gråter
med varje ord tårar som fryser på mina kinder
som kristall det är natt och allt är svart
men mina bräckta irisar speglar gula fläckar
i månens oändliga form

och jag värms
av insamlade löv, kottar och hasselnötter
som något lämnat efter sig
något som kanske är dött
jag behöver inte äta, tänker jag
men jag behöver värme
märker jag

för jag kan inte sluta skaka
och jag ser hur tassspåren lyser gyllene
strålar mot mig
men jag vill inte följa efter dig

jag kan inte det
du vill inte det

III
plymer av rök får mig att likna
en undangömd sammanpressad
cirkushäst
och jag beskådar en cykelväg
från mitt gömställe

män cyklar saltat till jobbet
en och annan åldring med sällskapshund

och jag hör (men jag är tveksam)
barnskratt och någon slags gråt

jag plockar fram min teaterkikare
och känner mig cirkushästen 1700-tal

där jag spanar efter tårar
och skaren har lagt sig

IV
och jag håller en svart man hårt i handen

jag äter smultron med min fantasi

ingenstans jag landar ser jag längre några spår
(utom någonstans i mitt hjärta)

och när jag tappade tallriken
skrek du högt
akta golvet

V
jag fantiserar om att knulla i ett grönt dike

men jag gör inte det längre vissa saker tas ur en

VI
när den sista åldringen försvunnit bakom träden
kryper jag ur mitt hermelinhål

sträcker på mina hästben och sol slår i solhår
bräckta ögon kisar kikaren slappt i handen

spanar med långa steg löv vind djupa andetag
och jag tar flera steg till ut i parken

jag tar upp kikaren, stannar för att betrakta en blomma
en liljekonvalj på nära håll det sticker hål på illusionerna

och sedan vandrar jag försiktigt några steg till
plötsligt alldeles darrande rädd det är så kallt
en hare sitter försynt i den vita snön
och det faller som Narnia om morgonen utanför mitt
födelsedagsfönster tjocka schok och jag darrar

men jag vänder mig om och tittar upp mot solen ibland
och jag kisar inte bräckt vattens sälta avdunsar mot den blå himmelen

och en svala flyger med hibiskusar i munnen
det är tungt men den vägrar att ge upp

ebland krokusarna plötsligt under mina fötter
finner jag fallfrukt frusen från förra årets vinter

jag äter äpplet med stelfrusna fingrar
och jag tinar i vårens sol

jag darrar i hela kroppen jag kan inte sluta
solen skiner genom bleksmal ådror av blod bultar försynt
när mitt hjärta gör krumpsprång för solen
darrar haren i iskylan inuti

VII
Savannahs mistral sveper in med sin kraft
ödelägger hermelinhål
pensionärsliv
cykelhjul

Ode till Borås

Till textilstaden
invandrade
arbetskraftsflickor med blödande fingrar

förfördes av knallar (heta dagar)
och de skönaste stannade kvar

Förklaringen på varför Borås har ett överskott av vackra kvinnor

Jaha: tänkte jag.

Som en symbol för den självupptagna Boråskonstnären
(i all sin inbillade storhet)
ett huvud som Zeus själv
uppstiget ur vattnet
åh, ett sådant provocerande självporträtt

Där i staden som alltid sover
bakom en sten en häck en gran
spirar det något
vårkänslor

pånyttfödelse och jag lyssnar igenom en stor
gul
surrealistisk
snäcka av hörsel

inärheten står ett litet konstgjort barn.

Och du brann till grunden
och någon trodde nog att Någon rest ett lokomotiv till dess ära

smedjan stod ståtlig smidde ullsaxar
men jag vet inte jag har letat får
över hela stadsparken
men det enda jag fann var hånglande tonåringar
och kissspår på badhusets baksida

Jag hade en butterfly som jag viftade med
och på den tiden fanns det nästan inga punkare där

och jag drack ur centrala Viskan
för att visa att vi är inbillningssjuka

Bakom en postorderkatalog
döljs riktiga människoöden

där OBS förrut beredde ut sig står mammon kvar

Vi kan nu dansa hela natten

och jag var sexton och den enda platsen
jag kunde fly till
var ett nattöppet internetcafé
som var precis som sitt namn: Virus, de hade cigaretter svart under disk

De inbitna fräser
på thailändarna

och i ösregnet går du ensam
trots motorvägen

Tar du cykeln till Almenäs allmäna badplats
en het sommardag

är du lika jävla varm när du kommer tillbaks

Och varje sensommar torsdag till allas glädjeyra
när det är packat på stan av packade tonåringar

och någon talangjaktshora skriker i mikrofonen
och hembränt och karuseller hela natten lång

att tigga pengar är inte svårt
när vinsten är så hög som att få snurra ut i ingenting

Alla passerar genom
på väg någon annan stans

men vi som föddes där
vet att det sätter sina spår

av kärleken till en så grå trist motorvägsförstörd
våldtagen surmulen längtande stad!

Ångest

I
knotiga grenar
går sönder under mina fötter

och löven prasslar passande

jag går bort till vattnet och stoppar ner tårna
du skall bara veta hur iskallt det är

jag försöker vända mig från den osynliga
som ändå ser mig

II
jag är ensam och dinglar med benen
inte är jag rädd känner knappt saknad

jag hör röster en poet som sjunger

ibland försöker jag hålla för öronen

gräver upp en näve sand skitiga naglar blir skitigare
och jag kastar den så långt jag kan
jag står upp nu och skriker

poeten sjunger och jag skriker hans utkramade ord
jag sjunger med honom ibland

III
det skall aldrig hända igen
det skall aldrig hända igen

och jag dricker mig otörstig i det klara vattnet
öser med skakande fingrar och jag skiter i att jag har vantar med avklippta fingrar på mig

jag går snötomma gator och jag skall ingenstans

jag springer mörkret kompakt och jag skall verkligen ingenstans


IV
jag fryser och tror inte att det är sant
inte ens kläder värmer mig

ingen kan värma mig. jag tänder en brasa ikväll
och häver i allt jag hittar här skall det eldas här skall det brinna
så brinn
alla hjältinnor är döda (hjältar är något som aldrig ens funnits)

V
och jag har lärt mig att det växer inga vitsippor i
snöyran
det växer inga vilda maskrosor i en mörk garderob
och inget slår rot i sjön
varken det är sommar eller vinter
is eller öppet

men jag kan gå över isen och jag ger bort
en nyckelring jag hittade påväg till bussen
(en dröm)
till en uteliggare som tänder eldar för att hålla sig varm
och jag kan inte låta bli att följa hans spår
dit där han kom ifrån
och isen är tunn jag ser fiskar simma under mina fötter

och värmen slickar mig i ansiktet

VI
så dör vi där ändå
med en flaskhals en sång och en ljus dröm
som eldas på utav bitterkylan när jag somnar i en snödriva
påväg mot ingenstans

Charon

samtidigt drar jag ut de fyra svärden ur din bröstkorg (du kan andas igen)

jag erbjuder dig att dricka vin (som förvandlas till vatten) ur min gyllene bägare smyckad med rubin bin

(dina sår är dödliga) jag förtrollar dig med sjueggad stav kluven på en fjärran äng av barndomshallonsnår

och jag betalar dig för mina tjänster med ett mynt av blekt jade

En stjärna vid namn Chubby

Det ordnar sig kastlös tunga på vift i mun
var det första han
sa
när han äntrade skinnet blekt blankt; det skallrar!

oss

vår lägenhet och han väntade inte

han hade f.d. snälla ögon

vi var rastlösa
han led av svår somnia (men kunde just nu inte sova)

vi drack ur Ryssland inbillade jag mig
vi såg ingenting genom snöyrans synvillor
det var mörkt, du vet; nordbors vansinniga iskyla
som möter - ökenhettans - stjärnfallets -
somliga blir galna och talar i tungor
Ayhekate! Ayhekate! (somliga får SPD, du vet)

natten blev vit och han erbjöd sin bil
han sa:
"Kom jag skall köra er härifrån"

och vi flydde hals över huvud utan en enda
medtagen pryl - än en tändare

vår tupp är död vår tupp var död

och vi lämnade staden
Ljusnar himlen dagen gryr
Blommar magnolian vintern flyr

Grattis på födelsedagen

jag har känt de fattigas hunger
genom kyssar
torrt tungspets möte

berörts hudnära av vår ensamhet
faktiskt med stål
men också hett på insidan



du behöver inte tro mig
jag har skrattat lögnarnas fader i ansiktet

du behöver inte se mig
jag jobbar hårt på att bli osynlig



jag har berört amputerade lemmar
kysst ihopsydd hud
och älskat bortom kroppar


jag har delat andetag
för vi hade bara två lungor

jag har inte delat hjärta
dödsrisken var för hög


jag har kysst ett ansikte
en hoppare på torget
i järnsmaksorgasm

-

en nyfödd snok
kröp uppför mina royal blå
blodådror och fick min ryggrad att rysa

i mina hästben bor stoltheten
i mina lungor förtröstan
och i blommans kronblad ingenting



meteorregn bakom mina ögonlock
stjärnregn i vinternattens vintergata

heta kastanjer min kavaljer
och jag nöjer mig sältan slår ut i min gom


i garderoben plockar jag kantareller
flätar dem i lejonman
jag behöver ingen annan parfym


från en himmel fri från moln
faller stillsam regndroppe

i närheten av en gärdsgård
finns bottenlösa sjöars rike


i nattens stilla mörker
berusande fnittrigt nyfödd
skär skäret fina snitt

skär skären sakta genom världen
skär mig inte i kroppen
skär endast isen skär den vita isen mitt itu
svart är världen nattens kläder
stjärnan reflekteras i mina skär i mina ögon
och i min skära panna jag skrattar och viskar
ensamheten är inte så svår men jag talar för mig själv
än är jag inte galen jag har alltid varit galen men ni kan inte ta mig
svär att du vet vad jag menar och om du inte gör det snälla svär
att du kommer söka sanningar där du förut inte ens misstänkte att den fanns
i ett språk du inte förstår i en fet flickas fläta och under en sten som ser ut
som ett bergstroll bergtagen gå ut i skogen skrik på dem kanske du tillslut slutar
hata världen och dig själv då min vän min ängel medmänskligt bor ni alla nära mig
och varandra jag bor nära er och jag skall inte skära er med skäret jag skall
dra ur er tagg så smeksamt jag kan (ibland behöver vi hjälp)

Achmed och Akira

Akira

som Japans bergs klippor
stöpt i honungsgåvor
stiliserad som den blå månen
över körsbärsträdens toppar

Achmed

alla vägar möts i solhår
speglad i urskogstjärnen
en fri hök på jakt över horisonten
ett rött lodjurs andetag i snön

Drunken-ninja Håkan style

I
när du sluddrande förolämpar mig
har jag några fraser skrivna av Herr Hellström i bakfickan

jag kan slänga ur mig ett slarvigt kom kom atom bomb
innan jag drunken style ramlar in i dig och golvar oss

och då kan ingen slåss

jag tvingar dig med armen uppböjd bakom ryggen
att skrika vaggvisor för flyktbenägna

i kanon

och jag berättar för dig att jag har en vän med en bil
så vi kan rymma härifrån

och innan du vet ordet av ligger du nergrävd utanför Prag

och när du vill ligga med mig på krogen
dissar jag dig iskallt med en rosa pantern
och vi är inte sådana som i slutet får varandra
du blir blöt och mållös på en och samma gång

och jag böjer mig fram
låter jävligt medveten mina bröst snudda vid din arm

och väser som en liten drake
med ett oförglömligt ljuvt
leende på läpparna

visst känns det fint att vara vid liv en dag till

när jag spöar dig i Tecken
skriker jag i extas
att du var inte gjord för dessa dar

och när jag super dig under bordet
lämnar jag en lapp i din ficka
där det står
att dekadens är så svårt och smileys som du inte förstår

och när jag vinner över dig i ett maraton
och passerar mållinjen i rasande fart
nynnar jag så du hör det
att jag såg aldrig riktigt var du var

och när vi har älskat blåser jag ut röken i ditt ansikte
och viskar i ditt öra att
jag skulle byta plats med vem som helst på sekunden
om jag kunde


II
och jag knäfaller på asfalten
ensam på gatan i gatljuset
och jag viskar först tyst
sedan börjar tårarna rinna
och sedan skriker jag Gud i ansiktet
visst känns det fint att vara vid liv en dag till
(och världen blir till regnbågsbroar mot

fantasia

och världen spritter av vårens solljus

för mig
och dig

och jag gråter av så många anledningar
där skönhet är en)

livet rör mig till tårar med sin skörhet
och jag går över broar i trädgårdarna här utanför
och jag står knäböjd och tacksam där på gatan
visst känns det fint att vara vid liv en dag till
varken i slutet början eller mitten

och när jag tänker på att få ligga där
bredvid dig så skulle jag inte vilja byta plats med någon alls
längre jag stannar ett litet tag jag stannar en stund
om så bara ett andetag

Disney fucked us up

hur skall vi någonsin återhämta oss
från Simbas pappas död

och hur skall vi någonsin kunna förlåta
den onda häxans alla synder

var skall vi få modet att
rädda oss själva när prinsen
snart kommer och kysser oss vakna

och berätta för mig Walt
hur skall vi kunna sätta ut
några jävla råttfällor och skydda
vårt skafferi från pestspridare
Askungen! Askungen! Livet är inte alltid så jävla lätt.

och jag har kysst många odjur
och inte en enda av dem blev en prins
av min kärlek

i havet finns inga monster fiskar har
instinkter inte intrikata planer
det hade vi märkt vid det här laget
nej den egenskapen är förunnad människan
och den som köpt vår röst är inte av bläckfisk född
utan spridd av tv4, idol, for fuck sake!

och inte är hon som en Gudmor böjer
verkligheten till vår fördel
nej det är företagen som vill ta våra pengar
och ge oss Pochahontas som plastdocka
otroligt native, eller vad säger vi?

chocken som spände köttet
när vi slarvigt lämnades framför bilder
utan kontakt målad verklighet
och vi insåg tillslut att
den enda likheten mellan vår Pappa
och Kung Triton var hans hetsiga humör

Och så många krabbor har jag tittat i ögonen
men inte hört en enda av dem nynna caribbiskt
om kyssar

Och när Bambis mamma blev skjuten
var jag den enda som tänkte
hon är tecknad för helvete!

utan hoppfullheten i magisk färgsprakande fantasi
hade jag aldrig överlevt
eller det hade jag
men jag hade glömt ett inre rum
av drömmar

Jag är ta mig fan inte din

jag är ingen prydnadssak
och inte heller någon jävla accessoar
när du knullat med mig får du inte
stämpeln hingst i pannan
jag är ta mig fan inte alls en trofé som
du kan vinna genom att prestera eller alls
för den delen
och min fitta teleporterar inte dig
tillbaka till högstadiet
och gör dig accepterad
oavsett vilken hårfärg jag har så kommer jag inte
att stryka dina strumpor varma som din mamma gjorde
stackars uttråkade kvinna
och jag vet mina bröst är så jävla perfekta
men oavsett hur hårt du trängtar efter dem
oavsett om din längtan når sitt mål
så manifesteras inte hela casten i Baywatch
för att nonchalant svänga undan håret
och säga yes sir
när du ser mig på krogen
gå inte fram till mig, titta helst inte
för det du föreställer dig är just det
vanföreställningar och jag är ingenting för dig
för du, vet du? jag har odlat en personlighet
till skillnad från dig ha och du brukar inte förstå
hälften av det jag säger utom bjud på en öl
och då tänker du typiskt kvinnor
jag sa ål, idiot

Film

ge mig inte blod och kalla kårar
ge mig inte snabba trummor hetsig jakt
ge mig inte falska löften
ge mig inte svår dramatik

jag vill inte ha någon mask av rosor
jag vill inte alls ha skal som på en jävla banan
jag vill inte bli försiktig berörd
jag vill inte heller bli omskakad till överteatralisk musik

gåtor suger
och du, snygga brudar är inte min grej
inte heller önskar jag mig  en tvålfager man
eller tillrättalagda innehållslösa jävla ord
och knäböjande prinsar uppdragna i näsan
repeterandes samma ord och sufflösen behöver aldrig höras
för det här kan vi det här kan vi det här kan vi
ångest är något jag bara inte pallar och allt detta som vi så godtyckligt kallar kultur
förutsägbara oförutsägbara nästan roliga snubblande danser
till musik vi inte hör, åh så realistiskt

varför skulle jag vilja att allt var så jävla regisserat
jag vill förtränga det vi låtsas finns jag blir rädd för själva rädslan
vi är inte kloka viskar jag

nej, när du och jag

skall
det vara något extra
special importerat
Tokyo trendigt
och brutalt snyggt



nej jag skall reflektera solen i dig
nej jag skall öppna för himlen mellan oss och vi skall skjutas in i varandra
som bönsyrsor fastsurrade på fyrverkerier
vi skall kyssas som två kolliderande tåg och smekas som havsalger gröna fingrar möter känslig hud och jag blommar du blommar och slår ut tlll hibiskusens röda gula vita och vi galopperar totalt utan slut för all tid i evighet amen

Minnen

jazzens swingens dansteg tårna pressade mot lackskors spets
Jag står upp jag faller
Tango rosor horor i Paris och där
i Can can djärv och nästan lustig
Hoppar trampets ackompanjerad utav Sovjet
Vi vet bäst!

och där i led på led vi vandrar
skriker slagord kamp om fred
kravaller slag och hästar
Snabbt jag rider vinner kapplöpningens trofé
jag vilar mina trötta fötter, en ballerinas liv är inte lätt
och blek över polarisen jag vandrar, flera hundar har redan dött 

Min Trana

du trana som skall viska i mitt öra om natten 
du humla som flyger min väg i alla väder 
är inte krigare inte ens man 
han är människa men mer

Baggböleri

jag fick en filt en gång
i panorama när det ekar genom husväggar nästan skallrar i vägar
men vi vågar knappt gå ut
den var ganska varm och jag fick raggsockar och en mössa också som jag drog på mig
jag hade en granne som var homosexuell, en som var häxa även pensionärer och diverse chilienare, perser, romer, arabier, studenter,
konstigt nog såg jag aldrig någon men när jag brottat ner honom får han se vad jag gör då och det är ingen flöjt
flera smurfar gick med förtvinat ansikte glömde sina handväskor
ansvar: försvara dig, slå tillbaka (det vill säga be mig att försöka döda dig) gör om det
jag fick valet när jag säger slå mig inte att bli slagen av dig
jag kan se runt hörn
en reducerad kall
och när du piskat mig hade du bevisat att jag tyckte om det
oerhört komplicerat, en situation
du är låt oss säga glad för oavsett straffades det (varför tycker du aldrig om det)
klagomuren och otillfredsställda tårar förutsett
tokigt krångligt samlag som märks
filmjölk och snus
- tänk dig att inte ha några bilder av dina förfäder, närstående

på jättars axlar

det är ok, det är svårt att vara modig när det finns direkt (eller indirekt) anledning att vara jätterädd, du är förlåten, du är förlåten, gråt inte, gaska upp dig, att leva är faktiskt det viktigaste, bara att överleva, dansa till bandet, skapa positiv identifikation, ett öppet hav framför, vända människor, luras lite skönt med mig själv, tillitskurs, metaforiskt skriva en text med en tecknad kladdig gubbe till, sluta möblera i motsats så att jag når när det behövs, vinna lite, definitivt aldrig säga otrevliga tankar men inte präktigt,  passa på att tacka och glädja, kanske gå på knytkalas, bara att få minnas en gammal parfym, alltid försöka fokusera och känna, att vilja och höras, smussla med utvalda hemligheter, babbla i bilen, suga på tummen och sätta på ett plåster, var lite tveksam, öppen för erfarenheter, ett publikhav, häng med, kunna driva lite, gå inte, stå inte över listor, en liten låda för gummiband, ha ågren, det outforskade, papegojor blir lika gamla som du, rökrum, jäst, kramas

Eka

fan vad bra vi släpade kvinnomisshandlaren efter bilen efter att vi slagit honom

något om återuppstå

Tommy Körberg nej skämt åsido
så det finns en lista och en telefon och en låt
sedan galler över Vättern och groomingdale tentakler textilindustrin är nr två på listan över världens mest miljöovänliga
om vi stänger gränserna och river en skog dör råttorna

en strid uppstod om en symbol som skulle sanktioneras
trots brynjor och på kläderna fastnålade katter rann det ut i sanden

jag tänkte inte på ljud men ändå eko
hur det rullar mellan höga byggnader hur det går genom betong
vi tänker hen vill hen vill inte för vi lever i neon

ska jag hitta på ett citat nu?
varför berättar du det här för mig
det var något om att det bara var något som
ja, det var bara en lögn
det här med skrik och även studiecirklar
vi är tillbaka vid ett idiom om själv
jag försöker komma på filosofens namn
något amerikanskt tror jag

iallafall är jag glad för snabba reaktioner
hårda slag mot stor orättvisa

att sedan visa vem som bestämmer
vem som vill
att sjunga falskt och mörkt
k-märkta röda rum
knivseggen flåsa inte i teet

om dockskåpet (radioteatern)
igen mellanrummet
och att hoppa mellan näckrosor, grodblad, bautastenar
och vägglas

Min

alltså underförstått
blir det som ett yippo nästan
Szandor domesticerad
pet, å, vad synd

interaktiv infiltration
Tritons kvinnojour
- jag tycker att han kan vara ganska bra att ha omprogrammerad om det går nästan lite svårkontrollerad outbildade ointelligenta som haft hand om honom fram tills nu

t.ex den här stolen finns inte egentligen

tusen nålars spruckna ansikte
uppmuntrande klösspår utmed kinderna

när du är tolv år och din pojkvän är säg trettio så är han pedofil och förutom att det tål att sägas är det otvivelaktigt

Astrid? Stackars rika karlar, kan inte värja sig för fattiga småglin ute efter utpressning, kontanter eller ren berömmelse

du får inte äta grus eller per definition sten här
svavelstickorna som fyrverkerier för rådjuren stupar skjutna av dessa tända projektiler
att knäcka till med ansiktet lipa på en trång träveranda utan snickarglädje att jag har våldtagit min flickvän men efter så lång tid att kalla det skämt är då en sådan parodi på sig självt att påpekan om detta är överflödig att förstå

om händelserna är hopblandade? löper de parallellt? omlott!
om vart annat
sitt på huk

Jag avskyr ditt skratt

Det finns en kiosk på Österängen där jag glömt bort att räkna 
nere vid centrum låg en tid en klädbutik där jag tillsammans med en judinna från Tel Aviv köpte ett par järnkorsörhängen (förvåning och troféer på tändsticksområdet) 
Tändsticksområdet ockuperades och hårlösa hundvalpar 
När du kommer från Stockholm kan du åka tillbaka till Swebus bussgarage vid Österängen, det går fortare att gå från tågstationen i Huskvarna (se upp) 

Det var förmiddag och utanför kiosken 
Det var eftermiddag på Tändsticksomårdet 
Det var på fullsatta timlånga swebussturer 

är jag öppen nu? 

nedanför rosenlunden ligger herrgården med den gamla förvuxna trädparken under kanske en hängbok och i huset då folkhögskola 

Det var knytnävar, stryptag, skallningar (och hotelser) 
Det var en relation, på klipporna i Mollösund 


längst ner under bokcaféets disk sålde Yenny mig en rosa anti pacifistisk aktions t-shirt med en stor gorilla på 
innanför Shahen bröstsocker och vid tre på natten fanns det sockerdricka och nybakat bröd där vid Sveriges vackraste motorväg

(re)Tröjan

Jag är en sådan som tycker om att ta mig in i andra människors hem.

Inte för att stjäla utan för att obemärkt leta runt i deras liv. 
Ibland är de hemma, det ger mig en hissnande kittlande känsla 
att vara gömd därinne när de äter middag, pratar för sig själva 
eller kissar med dörren öppen. 

Ser jag ett öppet fönster kan jag inte låta bli att ta mig in. 
Men ibland så väljer jag ut en person som fascinerar mig. Kanske har 
jag sett henne på ett café med en bra roman i sina händer eller så 
stod han i snabbköpskön en dag och jag upphetsas så av hans inköp 
att jag förföljer honom, jag handlar aldrig mycket, så det är lätt. 

Besattheten började när jag var liten. Jag smet iväg från de andra 
barnen och smög utanför människors blickar och i trädgårdarna där 
de grillade och lyssnade och iakttog. 

Jag ger mig aldrig till känna, oavsett vad jag ser. Jag stjäl aldrig 
något, hur mycket jag än vill ha det. 
Och jag stalkar aldrig någon jag känner. Inte heller någon som finns i
min extended umgängeskrets eller grannar. Det går mot mina principer. 
Man skall inte gå mot sina principer. 


Jag började drömma om grannen i augusti. Först om hans hår, eller 
snarare avsaknad av, hur solen slog mot flinten och jag kunde inte 
sluta sitta i mitt fönster med kikaren i mina händer och stirra ut mot 
honom där han varje dag vid nio tog sig ut ur hemmet. Jag undrade vad han använde för schampo. Vad han hade i sin låda i nattduksbordet. Jag avfärdade det hela men drömde om och om igen om badrummet, badrummsskåpet och allt som kunde finnas däri. 

Och jag trodde att kikaren skulle räcka, jag var naiv nog att tro att 
min besatthet skulle gå över om jag bara fick titta på honom varje 
morgon, att jag inte behövde ta mig in i hans hem. Jag försköt tanken
på hur enkelt det skulle vara. Bara ett litet skutt mellan 
balkongerna. Jag gick genast och tittade efter och där var den. 

Dörren. På glänt. Det blev min nya besatthet och ända in oktober 
stirrade jag från min balkong på den gläntande dörren. Sedan stängdes den och drömmarna fördjupades. Jag vaknade kallsvettig mitt i natten och undrade hur han såg ut när han sov. Jag vred mig och vände mig när jag i drömmen tog mig in i hans hem, gick runt bland hans saker, luktade på hans använda kläder. 

Det gick så långt att jag inte vågade gå ut om jag trodde att jag 
skulle stöta på honom i trappan och de få gånger det hände skakade 
hela jag och blodet steg till ansiktet. Jag kunde inte möta hans blick 
och jag levde mitt liv i antirytm med hans. Vilket var lätt eftersom 
han hade exakta rytmer. Han gick med dramaten till willys en gång i 
veckan. Tvättade på onsdagsmornarna, då jag låg tryckt bakom 
torkskåpets värme och smög ut för att ta mig den där doften på de där smutsiga kläderna och de luktade surt och jag trodde drömmarna skulle mildras. Men nu när jag hade hans doft i minnet ångrade jag att jag inte också luktat på hans sängkläder. De dök upp i mina drömmar som spöken ur en Lovecraft roman och dansade skrämmande runt min säng. Jag började drömma lucidt. Vaken och med nattskräck såg jag lakanen från min grannes säng dansa runt mig och hela mitt sovrum fylldes av den sura doften från hans otvättade armhålor. 

Min läkare skrev ut theralen. Jag sov sjutton timmar om dagen och 
djupt där nere i den psykofarmska sömnen hemsökte doften mig. Den nådde mig i det vita och det mörka och där någonstans dök bilden av hans bokhylla upp. Hur den stod där, i hans hem, fylld av böcker han rört vid och med information om hans smak. Den bågnade i drömmen och jag slutade äta theralen. Vintern gick mot sitt slut och jag satt nu åter vaken i sängen oförmögen att röra mig omgiven av den dallrande bokhyllan med titlar som jag inte kunde läsa med röda vita och blå band. Den hade ingen doft i drömmen och jag längtade så efter att få lukta på en av hans lästa böcker. Andas in hans fingrar. 

Jag försökte välja ut andra objekt men ingen tilltalade. Jag tog mig 
in hos barnfamiljer och hippies, i små lägenheter och stora villor. 
Doften av spya och hasch förföljde min vardag men nätterna tillhörde den sura grannen och hans spöken och bokhyllor. 

När våren kom stod dörren på glänt igen. I en vecka kunde jag inte 
sova jag satt på balkongen insvept i en filt och stirrade på dörren. 
Sen, efter att han gått ut för dagen kunde jag inte hålla mig längre 
och tog det skutt som jag tagit tusentals gånger i fantasin. 

Bröstkorgen dunkade när jag stod med nakna tår på balkongens 
betonggolv och jag sköt lätt upp balkongdörrens tröga enkla lås. Jag 
sköt igen dörren efter mig och stod i hans sovrum. Vid hans obäddade säng och herrbetjänt. 

Hjärnan talade lugnt om mina principer om och om igen med samma malande ton. bröstkorgen dunkade som besatt. Kroppen gick av sig själv. Jag smekte försiktig lakanen, som var mörkblå, innan jag luktade på dem. Jag öppnade garderobsdörrarna, vars innehåll var en enda röra och kände på hans kavajer och skjortor. Jag kände i alla fickor och fann växel och en tändare som jag lade tillbaka. Jag tog en smutsig tröja ur högen på en stol och drog den över huvudet. Den luktade surt. Den luktade cigaretter. 

Jag kastade en blick på nattduksbordet, som jag tänkte spara till 
senare innan jag letade mig ut i ett vardagsrum med en soffa en tv och en bokhylla. Den var mycket mindre och billigare än i min fantasi och där stod inte så många böcker som jag hade väntat mig. En handfull deckare, ett tummat ex av Garp och hans värld som jag satte mina händer och min näsa mot, den luktade svagt av ägg, jag vet inte varför. Även några faktaböcker om fåglar, ett uppslagsverk och ett korsordslexikon och skatten, en gammal fotobok som jag genast slog upp. Grannen hade varit en ung man med yvig hästsvans och runda glasögon. Han hade tagit studenten i vit mössa omgiven av glada vänner och familj. Han hade ägt en segelbåt, eller ägde kanske en segelbåt? 

Jag såg inga andra tecken än en gammal bild daterad 12:e maj 1982 i
boken som jag varsamt smekte. Det fanns inga bilder på barn. Inte 
heller några husdjur. Hur ensam är han? Jag granskade TVn och soffan och fann hans favoritplats i den där jag satte mig ner och tittade runt på kaktusarna i fönstret och IKEAmattan på golvet. 

Hallen kom som nästa rum och därifrån kunde man ta sig ut, eller till
köket eller till badrummet. Inne i badrummet hade han inget duschdraperi och han använde clearasil schampo. I skåpet stod ipren och rakhyvlar. Det var väldigt rent härinne men jag lutade mig ändå ner över toalettsitsen för att få en hint av hans testosteron. 

I hallen hittade jag skohorn och överrockar, kraftiga vinterkängor med raggsockarna kvar i skon. Reklam på golvet som han inte brytt sig om att ta upp. Ett oöppnat brev utan avsändare som jag lade mer synligt mellan reklamhögen. 

Det fanns inte många saker i köket. Inga gardiner, ett köksbord i furu, mellanmjölk, kaviar och sardiner i kylskåpet. Knäckebröd och vita bönor i skafferiet. 

Ett kort över en söderhavs ö uppsatt med en jordgubbsmagnet på kylskåpet som hade smutsspår av hans händer. Jag la min hand precis där. 

Jag började oroa mig för att han skulle komma hem och tog mig tillbaka till sovrummet och jag hade nästan glömt min besatthet för nattduksbord när jag öppnade dörren. Jag vände mig om och tittade på marimekko-mönstret på lampan och den halvfulla askkoppen. 

Henning Mankell boken som låg bredvid. Jag öppnade lådan. Däri låg vykort och pennor tändstickor och en hel bunt brev. Grannen hade inget skrivbord och jag stirrade på bunten med vita brev skrivna med samma handstil som det som låg och väntade under dörren. Innan jag hunnit föra handen till breven och röra vid dem, de lockade mig något oerhört, hörde jag nyckeln i låset och fick skynda mig hem till mig. 

Väl hemma insåg jag att jag fortfarande hade tröjan på mig. Den var mörkt blå, urtvättad och jag kände mig handfallen inför denna stöld. Jag hade gått in hos min granne och stulit en tröja. Jag hade trott att detta skulle bota min besatthet men nattskräcken försvann inte men istället för en mörk bokhylla fylldes mina vakna nätter av handstilen på de vita breven.