Det är mörkt nu
och smaragden drunknar
speglad i Vättervattens
kalla matta svärta
natten skyler oss
marken skakar under våra fötter
10.000 meter är inte för högt
ena vingen saknas och radbanden
bär med sig ett ljud högre än gråt
jag vill tala
önskar att strömt vatten
bär med sig
stenen till världens slut
du gungar fram och tillbaka
du främling som delar mitt livsöde
hjältinnan står kvar i blåsten
isvatten i ådrorna kokande hjärta
otörstiga läppars torra behov
du försöker böja mig som en ensam gren
snarstucken om att jag skall knäckas
vad är det för skillnad på repet och vattnet
när den sjunker sveper vätan igenom
sköljer bort tidigare liv
sköljer bort år av ensamhet
sköljer bort dig
sköljer bort mig och jag vänder blad
tomma vita sidor möter mig
stilla smaragdögon blickar tillbaka mot mig
kvicksand, falskt alarm, jag lever, jag andas
jag hostar inte blod men vatten och magsaft
uppspolad som en vrakspillra på Visingsö
i åldrad slipad borg
jag gömmer mig.
förföljd av sjöbottnens gröna gnister
det tycks täcka hela sjön
stiga mot himlen så som norrsken
ett onaturligt naturfenomen
den gör krumpsprång och det skakar
ljusen slår i marken innan metallfågeln gör det
skräck och skönhet är människans drog
och radbanden överröstar tystnaden
vit sömn tag tag i mig
snö över mitt ansikte
frostat solhår
nerfrusen för framtiden
Savannah knäpper lite med fingret
jag kan sjunga som Janis
mitt finger bär fantomkänslor
där det förut satt en smaragd
finns nu endast bitmärken kvar
abyssfärd med mina nävar knutna
på andra sidan Arktis
duvor, svalor och skräcködlor
lyfter mot solnedgången
myrra rökelse guld
faller ner från mina öppna händer mot mina fötter
Savannah tar ett danssteg
jag vill måla hela kroppen med henna
ena hjulet slår i marken
någon skriker
Åh herre gud vi dör
flykten får fast form
när materia fäster materia
och vi är vid liv en dag till
en fantastisk skapad dag till
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar