Formula

som att färdas tyst över det salta havsvattnet och det siktas inget land
där virkas sköldar utav krasse och vi sover och landar mjukt, osvävande, viktlöst
tusennålarskronblads evolution blir vi till frosseri och nu sjunker vi
horisonten panorerar skådespelet och skådeplatsen och ljus
det är allt som finns, du vet, vi ger oss, ger upp
senorna trampar vatten och platsen mellan platsen vibrerar
cirklar och cikador ljuder när stråkar dras mot deras form
det råkar vara i gult och bara huden kan stå kvar och gissla med sin närvaro

Fröken

multipla opersonligheter
behövs plockas itu
karaktärer som ständigt återföds i kärl
förökar sig centralt
passiv rökning och puppor och pappor
i sin ständiga minnesförlust
och vi måste minnas varje dag
vi är inte tomma vi kan inte undvika
det där den där så där vad bra
någon är fast i den urala fasen

när vi sedan ställer oss upp, vi vet
på den där estraden som finns överallt
där det är minst ett öga
penseln tas fram ur en äcklig skreva
målar om med elfärgen fäster trådar
tvångsmetamorfoserar och vi vägrar
aktivt men passivt står de kvar
kastar och leker med laster

ingen vill se oss byta roll
här behövs en rokad
ryaväven en kurs åk då
när vi glömt av vad vi byggdes
på aldrig lera nej det var ursten
och vi var ett lag, någon gång
innan socialismen
innan kristenheten
innan alla as

vemodet tvang oss att hålla samman
att be om hjälp där vi minst av alltid önskade det
spiralen (den som för vår ryggrad upp och ner) återkommande och önskvärt
om vi skall fortsätta måste vi vilja mer

skall något orka med oss behöver vi finna en plats
att demonstrera en plats att rekonstruera en plats att faktiskt spegla

Mödravårdscentral

Inknackade i vit sten
de levandes första hjärtkippande skrik

hårda händer i ådrad balja

staden annullerar sig centralt
river upp hål både här och var och bak

(vet inte vad som kryper upp ur skrevor
eller vem de säljer sig till)

hållösa varelsers röster
tystar ingen lyssnar
på väsen i väggar

(det spelar dock ingen roll
vibrationerna som jordbävningssvall
igenom parken och sen ut både via motorvägen
och den viskande rinnande renande regnbågen)

när man villigt billigt
attackerar kulturhistoria med
klot bowling är inte svenskt
och vi suger så bra

skryter med bagage
platser en auktion här behövs kedjor och troll

det kan vara relevant att föra revolution
när vi nu belyser hur lite ansvar som tages
för styrandet av cirklarna in i åttor
och dna
när det går fortare, håll kvar!

Nattvard

allting blir stilla
en kaskad av oljud
undviker mig professionellt

din mun säger mig
"vart kan jag kliva?"

min kropp berättar historier
jag ignorerat inte din fråga
men jag har inget svar

på väggen speglar jag diverse
med mina pianofingrar,

cellon står gömd i hörnet
den såldes för ett tag sedan
bytte hamn med kroppen
andetagen är klassisk musik
det ljud som föddes på den yttersta dagen som också bör vara den första;
kanske är benämningarna yttersta och första felaktiga och vi kallar den här istället för Den Enda Dagen
och andetaget är ett,

böjer kreativt världens skuggspel

Hänger ni med?

Hjortronhår slemmigt havsgräs
böljar över mjuka säkra fötter
soliga ögonfransar kysser marmorerade nackes perforerade hud
snigelspår uppför innanlårets flammande bäck
vildhästen spyr spasmiskt
slår hårt i spegeltaket
det droppar i solhår i sträv katt päls
som vårraset; istappsfors i den sista vintersolen
skrattets lätthet
vi äter dig
huden skådeplatsen för vårt befriande frosseri
håret luden soppskål
jag förvandlas fundamentalt, då,
ålar som en orm helig i fuktigt regn
hingsten reser sig ännu virilt
glider medvetet in
undviker för en stund dödens flåsande

hjortron och senap krasande kletigt lent och givetvis strävt

gejser befolkar våra porer

ovala ögon oseende omvandling
tårar är historiens musslor

du blåser mig i munnen
undervattens rök byter plats
återkommer och teleporteras
med tungan fram och sedan tillbaka
rent ut sagt ut och in och in
lungorna fylls med lent sjöskum
river luften till hackande fragment
passerandes dåtidens bilder uppdelade, uppradade
och stannar loket för att artigt hälsa

Att

det börjar genom mina fingrar
även om jag tror att det föds inärheten utav tinningarna
och transporteras med fart ner till dem

vem är jag att definiera ner egentligen
låt oss nöja oss med ett till!

där uttrycks de dödas förtvivlade längtan att minnas det som en gång var

med dansande kreativitet igenom epokerna besätter de mig och tar mig därmed med

jag skriver inte för att jag vill
det är ett kärt måste

jag är förföljd, jagad, utvald för att inte säga stalkad
av myriader av avlidna
kunde varit - kontakten med limbo är stark
demoner, andar och skrönor
kontakten med helvetet, skogen och det nästan nåbara
det man endast vågar förnimma
men alltid misstänker finns där
och som man skyller på hoppet
slarvigt; eller hur?

Barockt

Se så drottningens frodiga barm sväller!
Fläsket mjällt; Konungen är en lycklig man som har råd att göda sin hustru till sådan skönhet.

Den godmodiga skräddaren Herr Hansson, har i tiggarens, av svält, bristande ögon, där han kvällspromenerar, världens vackraste buk, där den spänner vid byxlinningen, skjortans ull bär upp den svällande tyngden.
Åh, så de suckar åt den karlen.
- Hel och ren är han också

Vid de barocka långborden i stenhuset satt de Bankett i dagarna.
Svullade svål, vräkte vaktel, sög i sig sill, vadade i sprit.
- Så de spydde, ja; Se!
Det var en brakfest det.

Ni är tillbaka vid den svällande barmen, Herr Hanssons runk, den där om drottningen, den besannas nästan:

när hertigen av här och där förförs i fackelmörkret i stenvrår i frossa, fest och förlustelse!

Där ute mot den blåa natthimlen
speglad i månen flyger häxorna
återigen nakna till Blåkulla
på sina inoljade kvastar
Liljor, Akvileja, Rosor och Salvia
de går aldrig vilse
utan finner djävulens strävlena famn
myrra, guld, rökelse och getmjölk

Drottningen bökar vidare i hertigens skrev.