(re)Tröjan

Jag är en sådan som tycker om att ta mig in i andra människors hem.

Inte för att stjäla utan för att obemärkt leta runt i deras liv. 
Ibland är de hemma, det ger mig en hissnande kittlande känsla 
att vara gömd därinne när de äter middag, pratar för sig själva 
eller kissar med dörren öppen. 

Ser jag ett öppet fönster kan jag inte låta bli att ta mig in. 
Men ibland så väljer jag ut en person som fascinerar mig. Kanske har 
jag sett henne på ett café med en bra roman i sina händer eller så 
stod han i snabbköpskön en dag och jag upphetsas så av hans inköp 
att jag förföljer honom, jag handlar aldrig mycket, så det är lätt. 

Besattheten började när jag var liten. Jag smet iväg från de andra 
barnen och smög utanför människors blickar och i trädgårdarna där 
de grillade och lyssnade och iakttog. 

Jag ger mig aldrig till känna, oavsett vad jag ser. Jag stjäl aldrig 
något, hur mycket jag än vill ha det. 
Och jag stalkar aldrig någon jag känner. Inte heller någon som finns i
min extended umgängeskrets eller grannar. Det går mot mina principer. 
Man skall inte gå mot sina principer. 


Jag började drömma om grannen i augusti. Först om hans hår, eller 
snarare avsaknad av, hur solen slog mot flinten och jag kunde inte 
sluta sitta i mitt fönster med kikaren i mina händer och stirra ut mot 
honom där han varje dag vid nio tog sig ut ur hemmet. Jag undrade vad han använde för schampo. Vad han hade i sin låda i nattduksbordet. Jag avfärdade det hela men drömde om och om igen om badrummet, badrummsskåpet och allt som kunde finnas däri. 

Och jag trodde att kikaren skulle räcka, jag var naiv nog att tro att 
min besatthet skulle gå över om jag bara fick titta på honom varje 
morgon, att jag inte behövde ta mig in i hans hem. Jag försköt tanken
på hur enkelt det skulle vara. Bara ett litet skutt mellan 
balkongerna. Jag gick genast och tittade efter och där var den. 

Dörren. På glänt. Det blev min nya besatthet och ända in oktober 
stirrade jag från min balkong på den gläntande dörren. Sedan stängdes den och drömmarna fördjupades. Jag vaknade kallsvettig mitt i natten och undrade hur han såg ut när han sov. Jag vred mig och vände mig när jag i drömmen tog mig in i hans hem, gick runt bland hans saker, luktade på hans använda kläder. 

Det gick så långt att jag inte vågade gå ut om jag trodde att jag 
skulle stöta på honom i trappan och de få gånger det hände skakade 
hela jag och blodet steg till ansiktet. Jag kunde inte möta hans blick 
och jag levde mitt liv i antirytm med hans. Vilket var lätt eftersom 
han hade exakta rytmer. Han gick med dramaten till willys en gång i 
veckan. Tvättade på onsdagsmornarna, då jag låg tryckt bakom 
torkskåpets värme och smög ut för att ta mig den där doften på de där smutsiga kläderna och de luktade surt och jag trodde drömmarna skulle mildras. Men nu när jag hade hans doft i minnet ångrade jag att jag inte också luktat på hans sängkläder. De dök upp i mina drömmar som spöken ur en Lovecraft roman och dansade skrämmande runt min säng. Jag började drömma lucidt. Vaken och med nattskräck såg jag lakanen från min grannes säng dansa runt mig och hela mitt sovrum fylldes av den sura doften från hans otvättade armhålor. 

Min läkare skrev ut theralen. Jag sov sjutton timmar om dagen och 
djupt där nere i den psykofarmska sömnen hemsökte doften mig. Den nådde mig i det vita och det mörka och där någonstans dök bilden av hans bokhylla upp. Hur den stod där, i hans hem, fylld av böcker han rört vid och med information om hans smak. Den bågnade i drömmen och jag slutade äta theralen. Vintern gick mot sitt slut och jag satt nu åter vaken i sängen oförmögen att röra mig omgiven av den dallrande bokhyllan med titlar som jag inte kunde läsa med röda vita och blå band. Den hade ingen doft i drömmen och jag längtade så efter att få lukta på en av hans lästa böcker. Andas in hans fingrar. 

Jag försökte välja ut andra objekt men ingen tilltalade. Jag tog mig 
in hos barnfamiljer och hippies, i små lägenheter och stora villor. 
Doften av spya och hasch förföljde min vardag men nätterna tillhörde den sura grannen och hans spöken och bokhyllor. 

När våren kom stod dörren på glänt igen. I en vecka kunde jag inte 
sova jag satt på balkongen insvept i en filt och stirrade på dörren. 
Sen, efter att han gått ut för dagen kunde jag inte hålla mig längre 
och tog det skutt som jag tagit tusentals gånger i fantasin. 

Bröstkorgen dunkade när jag stod med nakna tår på balkongens 
betonggolv och jag sköt lätt upp balkongdörrens tröga enkla lås. Jag 
sköt igen dörren efter mig och stod i hans sovrum. Vid hans obäddade säng och herrbetjänt. 

Hjärnan talade lugnt om mina principer om och om igen med samma malande ton. bröstkorgen dunkade som besatt. Kroppen gick av sig själv. Jag smekte försiktig lakanen, som var mörkblå, innan jag luktade på dem. Jag öppnade garderobsdörrarna, vars innehåll var en enda röra och kände på hans kavajer och skjortor. Jag kände i alla fickor och fann växel och en tändare som jag lade tillbaka. Jag tog en smutsig tröja ur högen på en stol och drog den över huvudet. Den luktade surt. Den luktade cigaretter. 

Jag kastade en blick på nattduksbordet, som jag tänkte spara till 
senare innan jag letade mig ut i ett vardagsrum med en soffa en tv och en bokhylla. Den var mycket mindre och billigare än i min fantasi och där stod inte så många böcker som jag hade väntat mig. En handfull deckare, ett tummat ex av Garp och hans värld som jag satte mina händer och min näsa mot, den luktade svagt av ägg, jag vet inte varför. Även några faktaböcker om fåglar, ett uppslagsverk och ett korsordslexikon och skatten, en gammal fotobok som jag genast slog upp. Grannen hade varit en ung man med yvig hästsvans och runda glasögon. Han hade tagit studenten i vit mössa omgiven av glada vänner och familj. Han hade ägt en segelbåt, eller ägde kanske en segelbåt? 

Jag såg inga andra tecken än en gammal bild daterad 12:e maj 1982 i
boken som jag varsamt smekte. Det fanns inga bilder på barn. Inte 
heller några husdjur. Hur ensam är han? Jag granskade TVn och soffan och fann hans favoritplats i den där jag satte mig ner och tittade runt på kaktusarna i fönstret och IKEAmattan på golvet. 

Hallen kom som nästa rum och därifrån kunde man ta sig ut, eller till
köket eller till badrummet. Inne i badrummet hade han inget duschdraperi och han använde clearasil schampo. I skåpet stod ipren och rakhyvlar. Det var väldigt rent härinne men jag lutade mig ändå ner över toalettsitsen för att få en hint av hans testosteron. 

I hallen hittade jag skohorn och överrockar, kraftiga vinterkängor med raggsockarna kvar i skon. Reklam på golvet som han inte brytt sig om att ta upp. Ett oöppnat brev utan avsändare som jag lade mer synligt mellan reklamhögen. 

Det fanns inte många saker i köket. Inga gardiner, ett köksbord i furu, mellanmjölk, kaviar och sardiner i kylskåpet. Knäckebröd och vita bönor i skafferiet. 

Ett kort över en söderhavs ö uppsatt med en jordgubbsmagnet på kylskåpet som hade smutsspår av hans händer. Jag la min hand precis där. 

Jag började oroa mig för att han skulle komma hem och tog mig tillbaka till sovrummet och jag hade nästan glömt min besatthet för nattduksbord när jag öppnade dörren. Jag vände mig om och tittade på marimekko-mönstret på lampan och den halvfulla askkoppen. 

Henning Mankell boken som låg bredvid. Jag öppnade lådan. Däri låg vykort och pennor tändstickor och en hel bunt brev. Grannen hade inget skrivbord och jag stirrade på bunten med vita brev skrivna med samma handstil som det som låg och väntade under dörren. Innan jag hunnit föra handen till breven och röra vid dem, de lockade mig något oerhört, hörde jag nyckeln i låset och fick skynda mig hem till mig. 

Väl hemma insåg jag att jag fortfarande hade tröjan på mig. Den var mörkt blå, urtvättad och jag kände mig handfallen inför denna stöld. Jag hade gått in hos min granne och stulit en tröja. Jag hade trott att detta skulle bota min besatthet men nattskräcken försvann inte men istället för en mörk bokhylla fylldes mina vakna nätter av handstilen på de vita breven.

Svar

om vi inte gör, en tå 
på lina, Mona Lisas leende 
ingen saxar sina selfies de tror de är vägen ut 
men jag ville ut och sedan in och sedan ut och sedan eventuellt in igen 
rawr och mjao och låt mig vara vi säger att kompisar 
och sedan säger vi att om ingen vet men sanningen skulle frigöra oss 
sobra sabrera Gandalfs fiender 
mod Vänakim vi tror alla på revolutionen (alla utom han) 
skaka kulan och krossa bollen och vi vill göra vad vi vill inte vad som helst och återuppväcka 
returnera, fortsätta: för de sa han den där lilla persen.