Achmed och Lodjuret

under natthimmel vid utbrunnen eld
vilar Achmed stilla på en säng av gräs

i drömmar om torn av röd lera
saltsmakande ökenlopp på dromedaren
där fågeln i handen inte är död
utan flyger tillbaka till kylan isen och norrskenet

vid Afrikas toppar i Tritons dal
stal vi en näve sand och blev bitna av guldfeber
jag flydde till Amerika i nybyggarbyn
ensam och galen av yra
i sökandet efter en skatt som skulle
bygga mig torn av röd lera

bakom järneksbuske väntar Lodjuret
på att tystnaden skall försvinna
helspänd blickar gula ögon
ut mot föda

skogen är fylld utav tvåbenta
de leker vid floden och kastar
ljud mot mig när jag närmar mig
för att dricka

där fann jag honom med guld i sin hand
vi visste att det inte kunde göra oss rika
men vi delade saker med varandra
han kastade ut ett köttstycke
den första gången vi möttes
och jag kände ingen fruktan
mina instinkter berättade för mig
att här var en vän en hjälpande hand

han visste inte om Lodjuret gick att nå
han visste det inte trots att den följde honom
kattens gula ögon mötte hans och han trodde
att han där såg en annan man

och när de försökte bestjäla honom allt
också hans kläder
så slogs de sida vid sida
för deras flock deras gemenskap deras namn
och Achmed blev känd överallt som Lodjursmannen

han försvann upp i bergen en stilla natt
och som Ronja och Birk fria själars vilda laxdans där i världens mitt
där du är där vi är 
en björngrotta en flod och
två röda manar som banade sin väg genom
den nya världens vilda slätt

han tränade på att skjuta sin egen skugga
där vid solnedgångens bländande sken
och fiskben för fiskben sydde han igen livetssår
fann portalen mellan själar till och med bort till en annan hamn

vägen slutar aldrig utan sten för sten
bygger de grunden för något som aldrig ger vika
inte av lera men rött som kött och hårt som rubin