Vidare

Styvmodern, musen och Can-can kvinnan
steg ut på verandan en tidig höstdag
deras ritual bestod i skålen med de profetiska örterna

perspektiven byts i takt med tunga ögonlocks långsamma blinkningar
fötterna dansar i takt med höfterna
hullingarna som lyfter ryggen njutningsförhöjande kval

ni förstår inte, så är det ofta
roller som bildats tolkar utifrån sin egen, ja, kanske önskan
men jag menar att före stoltheten fanns ingen njutning
men att allt har ett pris som jag gärna betalar
men anser mig ha rätten att orda om


varje vecka håller jag kurser i tidsresor
man vill ge något tillbaka till sina medmänniskor
det vanligaste resmålet idag är "tiden för byggandet av pyramiderna"

det brukar inte bli besvikna
och komma tillbaka igen

allting är helt lagligt
vi sitter i skogen och trummar
ovanför polcirkeln
och reser när och fjärran genom epokerna

idén fick jag av en vänina som jag tagit med på resor i många år, jag är född med förmågan, som tyckte att det var fy skam att inte fler fick möjlighet att dela  upplevelsen

vad det kostar? 4000 ungefär per person och resa


allmoge folkdräkten stirrar på charlestonperuken
utvärderar när champagneglas möter champagneglas

det ligger en nedgrävd skatt
härute i skogen i närheten utav
en gammal asisk blotplats
här går energierna lite si och så
i takt med Kirunavaara
suger i sig någonting mer

svarta hål kan vara svåra att se, för att de är svarta
vi kan förväxla ljus och mörker
ibland missförstår jag mig själv
vem skall lära mig mitt språk?

vi är alla viljelösa
tills vi vill något
fåren målar sig i camouflage
springer hinderbanan på 1.70
vi tror vi kan ta den nu!

jag kom tillbaka utan ett öga
akta dig för att ta emot önskningar

det var jag som gav fångarna deras tatueringar
skyddstalismanen, rätten till arbete och därmed liv

senare, när kriget var över och sorgearbetet börjat
blev han jude, gav sig själv siffrorna som skulle garantera honom möjligheten att ansöka om en plats i paradiset

ibland när jag ligger där i sängen om natten med dig drömmer jag om henne som jag aldrig kunde behålla
istället för dig som jag nöjde mig med att få

vi vandrar runt i skogen på jakt efter det gula guldet
började förfölja en hare
och fann en by bebott av smått grönklätt folk

de erbjöd mig, för 40 dagars arbete, att få kliva genom deras magiska port

som ni förstår svarade jag tveklöst JA
och skötte nattetid, när byn sov, i sällskap med en liten man vid namn Sean, latrintömmnings rundan
distansskapande verksamhet
med sömntrötta ögon i för kort säng drömde jag dagarna igenom om vad som kunde finnas på den andra sidan dörren

min första teori var en likadan by fast för människor i min egen storlek

nästa dag drömde jag att arbetet aldrig tog slut

att det skulle falla ut brev från människor jag tappat kontakten med
kliva in i en film, den tanken roar mig i flera dagar
och lukten har börjat förfölja mig
innan jag vänjer mig drömmer jag att där är en värld där allt luktar godare
kanske kliver jag rakt in i ett lägenhetsbråk
eller genom livmodern och ut i livet
kanske skulle jag träda ut på andra sidan och verkligen ha glömt
frukt och nakna atletiska män!

den sista veckan drömmer jag uteslutande om Monets tavlor
framförallt de stora, fyllda med kluddiga näckrosor
jag ligger på rygg på bron, efter att han har blivit blind
och jag lämnar årorna orörda låter vattnet förflytta mig vaggandes på rygg runt i pussarna från den tidiga sommarsolen

sista natten kom det en annan vandrare
jag såg honom utan att bli sedd
vi fick inte mötas
den dagen var jag paranoid
sov inte en blund och undrade vart allt detta skulle leda

Alice

längst ut, Tasmanien, någonstans i gränslandet mot det karga eldslandet
var det varmt

stranden kristallvit jade, vi hade kapat fantomens hemliga ö

ditt leende matchade din sjömanshatt
jag lutade mig bakom solglasögon mot parasollet

det blåser en vind igenom vardagsrummet
och ingen jagar den vita kaninen

Ciss

Clownerskans absurda skönhet

sockret bränns till lim i förmiddagssolen

missfostret böjer sitt stolta tatuerade huvud

hon baddar ännu ett sår

skärande medvetet

rörande undergivet och tacksamt

stirrar han på henne

-
Vid middagstid är solen en sommardag med sitt nukleära ljus som skivlingsstrålar när du går från ett rum till ett annat
-

Se! Monstret böjer nacken för den sköna röda näsan

efter att ha vrålat ur sig sin livsglädje inför en skamfylld publik

det gör ont (att inte få röra vid hennes hud)

Vår

fjolårsgräset brer ut sig
trampdynan suckar sugande i vår träskmark
solen kysser gula ögon solen suger liv ur marken
krokusen söker träget dess pussar
träden torkar ihärdigt ut

luftens nyans blånar i takt med himlen
livet längtar solens förlåtande strålar
över vissen halm visas nu redskap och allehanda ting
ej längre gömda och sedd i ljuset springer gnistor fram i oss
verandatrappan helt varm ingenstans drar vi oss

sömntrötta ögon stirrar förvirrat ut genom fönstret
blågrå atmosfär manar oss ivrigt att inte sova
vårkulla dansa bort till blåkulla kvasten sopar grusad asfalt
vi bestiger känslan och lämnar ingen bakom oss
Kung Bore kom och Fröken Vår fnittrar

Dröm

I

ifrån ett katternas hus
tillsammans med Draken

bortförs jag

vid pokerbordet försvinner jag

och

gargamel äter mitt kön och jag äter kött
brännugnarna gör cellernas ensamhet outhärdlig

jag får bara en chans
ett hjälp i den blinda flickans fotsula


II

över djurkyrkogården i ljuset före gryningsljuset
besegrar precis småstenarnas kvicksand
finner ett flickhuvud urtäljt ur syrenen

III

du bor högst uppe på kullen
jag viskar att jag gärna bor där
tillsammans med zeldox


IV

när jag vaknar den andra festivaldagen
har alla gått vidare champangen är slut
den ensmma flickan drunknat i sjön

hon rycker inte längre men det ligger ett nytt videoklipp på youtube


V

jag vill gå tjugo meter hem till min mamma
men taggtråd och bräcktabäcken ligger i vägen
flickan vid min sida påstår att
objekt kan verka närmare än vad de är


VI

förfärade förolämpade högburna män
vakter drar undan mig och jag
har ännu inte fått veta om den
blinda flickan förstod mitt SOS

Annelundsparken

jag växte upp bland de skadeskjutna vita älgarna
fann frihet i pionträdgårdens kronblad
orienterade fel bland björkar och griftegård

sög näring ur azaleornas spektrum
lövprassel under smygrävens tassar
barntjut vid våldtäktslekplatsen

rockigt bobhopp utan rödljus
jag ville så gärna leka röda vita rosen
röda hundträffen slår i solhår

profetbrottning i cirkelns mitt
min vän om det kommer någon så spring
jag försvarar oss

jag grät över de döende vita älgarna
scoutade förvildat vidare
gula vildhallons solmogna snår

det hände att jag sprang
till motorvägens barndomsmusik
sakletar flickan utan häst

det hände att jag glömde alla brutna löften
det röda lodjuret finner sig
i förträngningens brunn doppade jag fötterna

tårna spretade över solvarma gröna bänkar
tårar begravdes bakom grönmossa och lönnnäsa
barndomsspår tillryggalägger mil efter mil och år

s/m

där blir jag Ghandi
den självuppoffrande kon
och köttkvarnen tar sällan hänsyn till filosofi

jag andas napalm
skjuter rygg
drar ut likmask ur korsryggen
korsbefruktar den anorektiska magen

odlar bullemi med en tandborste som lekkamrat
och bränner barbien tillsammans med mammas ogjorda bullar

där blir jag Mandela
tjugo år i fängelse kunde inte fånga mig
men jag träffade rövaren

s/m lekar med hästar i ett rosa flickrum
som definitivt inte är mitt
ssh vi kan aldrig dela det vi inte vet vad det betyder
jag går hem och

där blir jag Ted Gärestad
musiken utan ord
och gömmer alla franska kort under kudden

sen ligger jag med mina gossedjur
under sängen bränner mig på lampan och
drar vidare in i garderoben
där jag odlar gömställen
en illusion i skogsbranden

Häxmästaren

syrenblåst i körsbärsträdgården

vi begraver våra fötter i jorden
börjar med tårna och arbetar oss frammåt

ett kort ögonblick bildas det
hålrum i himlen
där molnens rörelse
hackar sina spår

syrensaft pressas till bärnsten

när det driver in
sveper elden fram

det otäckta ljuset
spinner över maskrosrötter och
daggkåpsdagg

jordkällarens dörr står
skrangligt och nervöst olåst

när björkarna böjs
flyr räven ur sitt fängelse

vid en grav drunknande i en sjö av underbart

fölungens lik flyter i bottenströmmarna
urbergets källa söker sig motpols

där någonstans i gränslanden
reser sig zombiearmén
aromerar i sommarhettan
marcherar till byn

dricker kaffe på cafét
och går vidare

Bondage

det bdsm-svåra ögonblicken
när rörelsen blivit istid

solkatter över ett svart biltak
kvav värme i baksätets brännugn

där blir jag Anne Frank och
hör stegen av soldaten och
hans väns tyska röst och
gömmer dagboken och
de kommer närmare

när det är över vill jag inte äta glass igen


minnet av avgörande upplevelser
döpt i något så simpelt som självförakt

ett trägolv i kakelugnens ljus
det snurrar för fort

jag springer undan kolaren
min bödel och min biktfader
gömmer mig under stockar och sten
nynnar om kalven på väg till marknad
och blir slukad av min roll

jag svär att aldrig jobba som strippa


dit dit jag måste gå igen
när friheten kräver sitt pris

underjorden trycker med överjordens hela tyngd
jag har glömt bort hur man andas

Caterpillarn svarar Alice med att erbjuda
sin horhusdoftande tobak
Alice känner sig förfärligt liten
Caterpillarn formar profetiska budskap med röken som penna
panzarlammet sliter taggtråden mitt itur

vi går hellre ensamma

obönhörligt är ett jävligt bra ord i sammanhanget
och rullar gör minsta gruskorn du sprätter med skorna

och där drar mörker-alven ner mitt bh-band och orchen intill
böjer sig ner för att kyssa min bröstvårta

jag är mormor och mormor blir just nu slukad av vargen
någon skriker hora och mormor hoppar upp ur sängen
på lätta åderbrocksben kutar hon genom parken
och kommer undan den här gången men inte nästa

och nästa och nästa
när vi skall placera oss i våra bås och råkar gå fel
måste någon vara där med el-sabeln och peta oss tillbaka
in i halsen ner i magsäcken ut genom hålen och volá

rekomendation så här i krigstider:
tårgas och teleskopbatong du klarar dig nog

Akemi och Amy

Akemi


i hallonsnårets drömmar
pärlpionen pressar verkligheter
bakom särlans ris i arla
snurrar Akemi snurran orakliskt


Amy


pilbågssniper travar under khamzin
gröna blixtar över driven ökensky
laglig u-sväng runt Kaknästornet
guldlock på silverlock trillar drillat ner för

Vittna

det är något dyrt och heligt som brinner
roller står uppradade som marionettsoldater


en man kör porschen ut till soptippen

lämnar sitt barn inuti och

tänder sedan på



en kvinna ser på

och ringer inte efter polis brandkår och/eller ambulans

utan går hem och onanerar i sängen

bredvid sin handlingsförlamade man



vi vittnar där vi går med blödande kroppar
i betongen och när vi överförfriskar gräsmattan
just då vittnar vi och vi vittnar även
när vi inte får bada i brunnen eller när
vi nästan dör men bara nästan


jag vill intervjua Monstret-i-sängen

jag är en av alla dessa jobbiga människor som vill bli sedd

jag gör nya hundöron i alla böcker och ställer tillbaks dem i bokhyllan

jag tänder med bic-tändaren
ett tränat öga kan se glöden i sitt inre rum

jag vittnar att det endast finns den förtröstan vi skänker oss själva
vittnar att vi endast kan få det vi ger vittnar om trasdockor i frammmarsh
och vittnar att revanch är en skönare känsla än hämnd



jag vittnar att kraften sinar jag vittnar att kraften kommer tillbaka

och där någonstans skulle jag lära mig någonting
t.ex att dansa att ta ett steg åt det hållet någon annan tar ett steg

jag har funderat på att simma laxdansvägen upp till parningspoolen
men jag springer över smultronängen som jag odlat
och skiter i poler och bryr mig om hur varm jag blir av din hand i min hand

jag ville bara berätta att jag dränkte Näcken härromdagen
han stod där naken och förvånad med fiolen i sin hand
jag ryckte den ur hans grepp slog honom vimelkantig
höll honom ner i bäckagräset tills han inte sprattlade mer
sedan en liten stund till för att vara på den säkra sidan
eldade hans lik och spred askan och benen över tre kontinenter
från en kapad Boing jag fick lift med
nu skall den jäveln aldrig mer återuppstå

magiska varelser hemsöker oss ur våra krackelerade innersta torra demonhål


jag vittnar att de döda är döda och att det levande nästan inte  är levande jag vittnar
att pixies och annat skrönt kommer upp ur innandömmet och lever rövaren botar sjuka
och tar oss på vårt livs äventyr där vi kan dräpa draken med våra fädernes stål

Dröm

jag tar på mig en elfenbensring formad som en elefant
du står i båset och jag känner dig inte

utanför anländer din nya fru med ansikte som din mor
alla barnen i Bullerbyn har åkt bort

när du kommer spottar jag på golvet framför dig
någon lyssnar fortfarande



jag springer så fort benen bär mig in i John Bauers mage

det finns inget skydd någonstans

allt är rött och seggigt



jag hugger riset
vi är offerkalvar

när viljan beskärs och korsbefruktas

vi var de förbjudna Persikorna
ni inte kunde låta bli att plocka



det är sjukdomsalster på sammhällskroppen
det är folkhemsmisären ni aldrig kommer att förstå

sjung förnekelsepsalmer i allmändebatten
på ICA kan ni tala med vem som helst om att det finns inte

vi finns inte:



jag kan inte andas under kudden
det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara än under kudden
om jag fick välja skulle jag vara på Mars och dansa med Dionysus
jag dansar redan med Dionysus

i Asgård stjäl jag ett svärd av Valkyriorna
nynnar Jussi Björling och kastrerar er

i Paris byter jag ansikte till Quasimodos
i Jerusalem gör jag ett könsbyte

jag kan inte döda er alla
jag kan inte döda er alls
jag kan nästan inte minnas er



jag kan skära bort det kvinnliga i mig
sluta locka er och sluta driva er

förlåt för ert vansinne


byt öron - fähund;



om jag skulle bära ditt hjärta
skulle jag vända mig om och
skrika mig i ansiktet

krossa inte spegeln


där skulle jag bygga mig en eka
och med alla utrotningshotade personlighetsdrag
ansätta en historisk resa på mitt självslivssjö

anlägga en brygga för barnet
rasera fortet
bygga en taverna
låta vildhallonen husera bäst det vill
i min paradisträdgård och under sängen

Tsunami

IV
tvära kast snävt nät intrasslad sjöjungfru
på havets botten under istiden

skeppets last dumpad slarvigt piratflaggan slak
nära Neptunus födelseplats fastfrusen stilla i tiden

jordbävningens eruptioner omskakar världshaven
krossad is flyger som vulkanens lava förvandlas till tårar av solen


ur bottens innandömme pressas olja upp
genom hjälplös frusen sjöjungfru
transformerar blod och saliv till gyllene olivlundar

II
det fanns en man som högg ner törnesnår för sin Prinsessa
sönderskuren ärrad upptäckte han förfärad
att hon var lika illa däran

perfektionens dröm var krossad och isen i hans hjärta
manade maniskt fram tiden när han slängde henne i Mariana graven

III
en sjöjungfrus andedräkt väcker de döda ur sina massgravar
av djup sprängda lungor
tidens is frös halsen
där havet snabbt hade fyllt henne med salt vatten

Neptunus makt haltade hatet ett ögonblick långt för att knäppa händerna i bön
och när han frös stillades hans sista tanke började borra hål i stenhård is

Snabbt och gammalt: Legion

Jag hade levt i den här världen länge nu. En snabbt snurrande värld där alla gränser försvann. Företaget, som vi kallade det var styrt av mig och Legion.
Legion var en AI av högsta kvalité, programmerad att lyda min minsta vink men med ett eget väsen, en egen agenda som jag inte riktigt kände till.
Jag hade glömt hur jag såg ut egentligen, nuförtiden var jag en vacker välklädd asiat. En gång i tiden hade jag varit en osäker sjuttonårig synthflicka från ett av Londons barnhem.
Jag spenderade timmen jag hade tagit ledigt, den första lediga stunden på flera veckor med att vila i min säng, med händerna på magen. Jag var gravid. Två små tvillingflickor vilade tryggt i mitt inre och Benny vankade av och an i vårt gemensamma hus. Det var inte där jag låg. Benny och jag var inte gifta men vi levde som ett gift par. Tyvärr hade jag inte speciellt mycket tid över för att umgås med honom. Företaget, att  förändra den kända världen tog all min tid. Vi skulle återställa balansen i världen. Frågan var bara hur.
Legion steg in i rummet. Manifesterad som en man med obestämd ålder, som en av våra kloner vi tog fram i våra genlabb. Jag tittade upp på honom.
"Du ser ut som något framtaget i gen labb tio." sade jag.
"Vi har inte tid att vila, användare Akemi."
"Det skiter jag i," svarade jag honom, ställde mig upp och slängde med mitt långa svarta hår i irritation. Att jag aldrig fick vara ifred. Han tittade tålmodigt på mig och tog ett steg fram. Föraktet som låg under hans behov av mitt stasisbefriade väsen såg jag inte alls. Jag såg oss dom jämlika, när på att jag var Comptroller och han hade kunskapen. Han tog fram en statusrapport på en hologrambild och visade den för mig. "Vi har gjort försökt i en matris för att se hur världen skulle klara sig i sitt nuvarande läge utan ett statsskick, ekonomi, kontroll."
"Ja?" Jag tittade på  bilderna, uppriktigt intresserad. Detta kunde vara svaret på det vi så länge letat efter. På upplysning. Eller åtminstone en början.
"Resultatet var förödande."
Han visade mig bilder av mord, våldtäkt och barbari. Ingen brydde sig om någon annan och jag förstod att det inte var staten som fängslade människan utan människan som fängslade sig själv. Jag kände barnen sparka och jag lade handen på magen och lugnade dem samtidigt som jag beordrade mitt hjärnimplantat att spela Bach för att mina småttingar skulle känna sig frifulla.
"Jag känner att lösningen är precis framför ögat på oss, Legion."
"Jag vet."
"Jag blir så trött på att du aldrig berättar något för mig, på att du är så jävla kryptisk."
Jag vände mig bort från honom och blundade till musiken som spelades inuti mitt huvud. Försökte förtränga att han hade full access till mitt implantat också. Jag ville bara vara ifred. Jag sov för lite, fick ingen tid att vara gravid. Vara med Benny. Bara arbeta, men det var mitt val. Jag ville göra det här. Ville förändra något. Driven av kärleken till mänskligheten, djuren, jorden. Eller kanske av ren egoism? Att jag ville betyda något. Ville vara stor.
Jag kände Legions hand på min axel och jag insåg hur mycket resurser det måste ha tagit för att bli så fysisk som han var just nu.
"Är det klokt att använda så mycket resurser?" frågade jag honom men han svarade inte. Han smekte min hals. Rörde vid mig och mina tankar började långsamt försvinna. Han masserade mina axlar, långsamt och försiktigt och jag lutade mig bakåt och njöt. Omedveten. Utmattad. När han vände på mig och kysste mig var jag fullständigt oförberedd. Kyssen träffade mig mitt på munnen och jag kände en våg av åtrå gå genom min kropp. Jag kunde inte hindra att jag kysste tillbaka. Han släppte mig och log. Inte ett ord, han hade inte skapats med ord för sådana här saker, men ändå upplevde han det. Jag stammade.
"Vad gör du, Legion?"
"Kysser dig, Nora."
Han använde mitt riktiga namn. Talade till mig och inte till Akemi.
Benny! Tanken kom som från ingenstans. Men Benny. Far till mina barn. Jag vände mig om och sprang därifrån.
"Stanna." Sade Legions röst inne i mitt huvud.
"Nej." Svarade jag honom med tanken.
Ingenting var välformulerat i mig. Inga känslor klara och full av motsägelse och kaos kastade jag mig i Bennys armar.
"Jag älskar dig." Nästan skrek jag fram.
Han lade sina armar om mig, höll hårt. "
"Jag älskar dig också, Nora."
Jag blundade och vi fylldes av varandra. Mina känslor blev rakare. Mer sammanhängande och vi stod där med armarna om varandra i nästan en evighet. Det kändes som om världen snurrade. Att vi snurrade och tillslut öppnade jag ögonen. Det var vår ute. Solen höll på att gå upp.
Och världen var hel.




- Det är extremt långt mellan detta och Hjalmar Söderbergs "pälsen" - drama! Naturligtvis lättare att hitta kopplingar till mangafilmer och modern science fiction för att inte tala om diverse pc-spel! Det är ju också en sorts standardiserade humanitärer/typer som bygger på att de upprepas med sin fasthet. (Antar att du gjort så här för att det är den fiktion du känner till.) Jag har svårt att bedöma detta. Med utgångspunkt i övningen känns just den här texten oerhört off-side.

Achmed och Lodjuret

under natthimmel vid utbrunnen eld
vilar Achmed stilla på en säng av gräs

i drömmar om torn av röd lera
saltsmakande ökenlopp på dromedaren
där fågeln i handen inte är död
utan flyger tillbaka till kylan isen och norrskenet

vid Afrikas toppar i Tritons dal
stal vi en näve sand och blev bitna av guldfeber
jag flydde till Amerika i nybyggarbyn
ensam och galen av yra
i sökandet efter en skatt som skulle
bygga mig torn av röd lera

bakom järneksbuske väntar Lodjuret
på att tystnaden skall försvinna
helspänd blickar gula ögon
ut mot föda

skogen är fylld utav tvåbenta
de leker vid floden och kastar
ljud mot mig när jag närmar mig
för att dricka

där fann jag honom med guld i sin hand
vi visste att det inte kunde göra oss rika
men vi delade saker med varandra
han kastade ut ett köttstycke
den första gången vi möttes
och jag kände ingen fruktan
mina instinkter berättade för mig
att här var en vän en hjälpande hand

han visste inte om Lodjuret gick att nå
han visste det inte trots att den följde honom
kattens gula ögon mötte hans och han trodde
att han där såg en annan man

och när de försökte bestjäla honom allt
också hans kläder
så slogs de sida vid sida
för deras flock deras gemenskap deras namn
och Achmed blev känd överallt som Lodjursmannen

han försvann upp i bergen en stilla natt
och som Ronja och Birk fria själars vilda laxdans där i världens mitt
där du är där vi är 
en björngrotta en flod och
två röda manar som banade sin väg genom
den nya världens vilda slätt

han tränade på att skjuta sin egen skugga
där vid solnedgångens bländande sken
och fiskben för fiskben sydde han igen livetssår
fann portalen mellan själar till och med bort till en annan hamn

vägen slutar aldrig utan sten för sten
bygger de grunden för något som aldrig ger vika
inte av lera men rött som kött och hårt som rubin

Jeanne d'Arc

och hon tog min hand i sin
när jag försökte hålla henne ren

näktergalen sjöng gyllene noter i en bur
åt rosenblad vid lunch på verandan
till toner från ett vindspel av trä

ibland hålls inte tiden och rummet samman
och vi splittras i en synlig närvaro

bakom gathörnet i en mörk gränd
väntar enhörningen iklädd begie trenchcoat
   han andas rökplymer hemrullad i mungipan
en plunta med brännvin i fickan
han vaktar betraktar flickan
  lyfter henne försiktigt med sitt magiska horn
när hon somnat i rännstenen; vildkattan, skitungen

hallonsnåret inärheten av det lilla vita torpet
ett knä en hand en höft ett ben

daldockor som transformerar mig
suger mig in och döper mig i nektar

Jeanne släpper svärdet mitt i en  rörelse
hon står, hon bara står
huden skållhet
indränkt i hundarnas blod

hon hör en röst genom krigslarmet
som smeker hennes öron
där tystnaden lägrat sig och liklukten
slår emot i sjok under klarblå himmel

plundringen är flera timmar bort
men efter nattens inbrott 
smyger lokalbefolkningen ut och söker igenom lik
de är de fattiga som suger i sig det skeva 
kretsloppets gåvor för att få en chans att andas en
dag till och kanske, kanske göra någonting
bra

rösten är en smekning av rakblad och
när vi befrias från trummhinnan kan
vi äntligen höra bortom tiden
och allt är plötligt totalt

sanningen är inte som att snubbla i trappan
absolut inte en bakfylla
definitivt inte ett tennisracket i huvudet

kanske mer conqac med choklad och hallon
eller ett ätbart moln om du bara kunde nå det
kaffekoppen som aldrig slutar vara fylld, och varm

jag vet att det var en klocka som tickade
och jag är säker på att vulkaner föds i hud och hud kontakt
men jag fruktade att ingenting någonsin skulle passa
hundra procent så att pusslet kunde bli solitt

reflektionen i det fullständiga 
det är ingen yta det är en sjö
jag dyker ner igenom Vättern
klyver mitt eget ansikte
och blir tre-dimentionell

fogmassan blir till solsken
när natten blir svartare
och stjärnorna syns klarare

när vi håller varandra i handen
och andas oss rena

Etiquette

nätterna andades skuren bearnaisesås
jag tuggar fradga när rabiesen
sprider sig upp genom mina ben
lepra libre lepra

efteråt kräks någon i diskhon

jag blundar och tänker Biafra

uppsvällda barnmagen en fosterlös graviditet

i den så kallade bersån kan man dricka kaffe och saft
inget tilltalar egentligen när hundarna ylar runt knuten

allting tilltar karusellartat när det läskas ur dunken
uppsvällda lik ur Åsundens bräckta vatten
väser besvärjelser utstöter böner

vi målar allt rosa grått
öppnar fönster mellan våra världar

vi äter inga marshmallows
stänger dörrar för alltid

vi delar inte på något
sanningen är den att jag var under jord

i hela huset en morgon krälade det ormar
de kramade om mina vador när jag gick
för att hämta vatten vid gemenskapens brunn

det bet mig i bröstet
diade mitt blod

snärjde mig i Tritons nät
jagade mig på lek

lamslagen efter genomskådandet
misshandlas kattungarna till silkesapor


I. muren mellan verkligheterna
byggdes sten för sten
av formpressad sperma
hårt som ben

II. jag bar trasor inte som en trasdocka
utan som en hora som vandrar gatan fram
på jakt efter en man med samma ansikte
att bita kuken av

III. du motade in mig i hörnet
med penseln i min mun
du beordrade mig att måla tavlor
för fantasin skull

IV. levande och fri en vildkatta
benig och höftlös en skitunge

V. alatarararararatarara

VI. jag blundar och tänker på en skog
och en väg till himlen
av notformade fraktaler
och kor.