6

- Livet är ett farväl; De älskade ägnar sina dagar åt ett långdraget adjö.
Det är svårt att säga att det blir smärtsamt, det där om åttans hemlighet och kärlekens mysterium.
Jag tänker att ingenting gror i förnekelse, att ögonblicken vi inte klamrar oss fast vid varandra delar lungor, två blå maneter på stranden av varm sten, sker det rytmiskt, accelererande och längtans befrielse förför med olivets skräck.
Det meningsfulla arvet, utpekat, naket, sparkar det i den kalla luften.
Vad ska vi annars göra? Jag vill dedikera mina höfter för portalen som dödar ensamheten.
Älskling; Upphörliga! Köttsliga!
Människa, väsen, om ödet vill blir vi andar över bergen, i haven, prunkande trädgårdar i öppen blom för varandra tävlandes om prakt och doft!
Men än är vi apskal, medvetandet köttsligt uppståndet och kom vi möts i drömmen!

Ett mullrande av åska ett morrande djupt innifrån luften, ett blått nattligt stadssken, en tunga möter en tunga, ett lår en höft, föera revben ett bröst och två håriga stenar slingrar sig. Hennes ord hans hand, ett ljud ett svar

- Jag släpper aldrig ut mitt hår, Gud får lösa upp mina flyktiga knutar, du får.

Friheten i de fyra väggarnas höga torn, jag för min kind till din skuldra.

- Fruktans soldater, går vi av kärlek? Hur överlever vi sorgen?

Jag växer över dig, mossa över blad.

- Det sker. Går det över? Utan den finns det inget öga? Ögat brutna gåva inåt, utåt!

Du tränger in i mig. Jag möter inte din blick.

- Här tänker jag att köttet är så starkt att det botar och får smak av skräcken, sorgen, ensamheten.
Att kroppens språk möjliggör kärleksdjupet.
Att vi kan vara för alltid.
Att ingen behöver dö ensam.

Jag skrattar.

- Jag vill ha hundra miljoner barn!

Du rörs i mig av min glädje. Du har varit stilla. Du växer i mig med orörlig stam, vajandes i vinden, rötter som dricker sig otörstiga kittlas av mossa, blad, svamp.

Den första dagen gryr när vi klär oss. Du i mjuka byxor, tröja, jag i tunn klänning. Himlen är blå som lyckan bräckt av solen. Våra bara blöta fötter rullar mot saltens grus vi håller varandras hand och varje ljud är ett äventyr.

- Vi plockar inga blommor, va?

Du skakar nästan obemärkt  på huvudet och kramar min handled. Ingen annan människa syns vaken, ljudet av många djur scenens musik. Det finns en doft i milda tystnaden mellan oss och luften är tung av närvaro. Dina ögon glittrar okynnigt bakom maskrosbollar.

- Kom, vi badar!

Handuksfria går vi ner till den smutsiga bryggan. Till den smutsiga ån, sjön tycks för långt borta, morgonen för snabb, vi för nakna. Jag är i vattnet först. Det är strömmande kallt på sin lystna väg mot ett större vatten att förenas med. Den sköljer från våra kroppar rädsla och njutning. hetta och kval. Vi bottnar inte, jag klänger på dig, du skvätter. Jag biter vi skrattar.

- Jag älskar dig.

Vi trampar båda vatten, du tittar inte på mig.

. Du vet inte vad de orden betyder, inte jag heller.

Min blick forskande, jag flyttar ett blött sjok hår ur pannan där oro speglar själen, kroppens vittnesbörd, spår av de miner och maner som förråder våra hårt åtknytna försvar.

- Jag älskar dig.

Hät låter du inte bli att se på mig.

- Hur?

- Som ett lockrop, ett eko över vatten.
Som tusen kvinnliga myror.
Som ett  argt bi och en vilsen anka.

Du försvinner ner under det dunkla vattnet som förstummar allt ljud. Jag kravlar upp på bryggan, orange hud med varma strålar. Du kommer till livet, inga väsen, jungfrur eller lik kunde dra ner dig trots mytomspunnen botten, klyver du vattnet och ringarna vaggar med minsta motståndets lag från din kropps brytpunkt.