- du har inte lagat mat.
- jag är inte hungrig, jag orkar inte.
- det säger du alltid!
- men jag är sjuk, älskling.
- kalla mig inte älskling.
- men du är min älskling.
- sluta patronisera mig, du ska alltid patronisera, alla tycker det.
- Vilka alla?
- Strunt du i det, älskling.
- Men du, du har inte visat ömhet och närhet på evigheter.
- Du äcklar mig.
- Men förlåt då.
- Nu gör du sådär igen.
- Hur?
- Patroniserar. Använder dina härskartekniker.
- Var inte barnslig.
- Titta! Barnslig? Du kan inte ens ställa dig och laga en simpel måltid.
- Jag ska, omedelbart.
- Skitsamma, jag är inte hungrig längre.
- Typiskt.
- Vad menar du?
- Det är inte roligt att göra dig glad, du är sur hela tiden.
- Men ursäkta då, jag jobbar faktiskt!
- Det är inte rättvist, du vet att jag är sjukskriven.
- Bla bla bla, get over yourself.
- Vem är det som patroniserar?
- Sådär gör du jämt.
- Hur?
- Tar min kritik och kastar den tillbaka i mitt ansikte stå för vem du är, du är patetisk!
- Din smutsiga lilla hora.
- Ursäkta?
- Jag sa, din smutsiga lilla hora!
- En gång till?
- Fuck you!
- Du, jag vet nog vad du sitter här hemma och gör, runkar till porr, din jävla impotenta bög.
- Haha, vilket lågvatten.
- Jävla gris.
- Nöff nöff.
torsdag 25 juni 2015
Anono
- Det är en ond värld.
- Jag tänker ändå att människor gör det de gör av kärlek oftare än hat.
- Det är en sjuk värld.
- Jag tror med känsla och förståelse kan bota hålen i de flesta ensamma hjärtan.
- Hur?
- I mörkret trivs det som degenererar, i ljuset växer och gror, somliga egenskaper klarar inte belysning utan självdör med kontakt.
- Hur är det möjligt?
- Skall vi tala om Gud eller evolution? Vi är medmänskliga djur - vi dör utan omsorg, själva. Ensam i dina tankar blir du galen cirklarna, fyrkanterna och trianglarna blir upprepningar, när någon annans ögon får ta del av det du knappt kan se själv, eller skäms för börjar det att blomma istället för att växa sig neråt i syndiga rötter och dra sin näring ur underjorden.
onsdag 24 juni 2015
8
Hon äter sin gröt. Hon lär sig sin läxa.
- Har du lärt dig din läxa?
- Ja det har jag.
Han är söt. Han rakar sig inte.
- Du är vass.
- Ja, det är jag.
Hon skakar på huvudet. Hon lägger pannan i veck.
- Jag är orolig.
- För?
- Något är fel.
- Vad?
- Min panna veckar sig.
Han tänder en ciggarett. Han biter på filtret.
- Bit inte på filtret!
- Nej, jag ska inte.
Han röker sin cigarett långsamt, girigt, längtansfullt.
- Det här var perfekt.
- Tycker du?
De nickar åt olika tankar.
- Jag undrar vad det där är för planet?
- Uranus?
- Nej, jupiter!
- Vid jupiter.
- Hur vet vi? Google!
- Det är din plansch.
- Jag fick den av mitt ex.
- Vilken av dem?
Host.
- Hon med brösten.
- Brösten?
- Hon var besatt.
- Hur?
- Kunde inte sluta röra vid dem. märklig "antifeministisk" handling, som en konstant dålig porrscen.
- För att tillfredställa män?
- Svårt att säga, hon påstod att hon inte kunde sluta ens ensam.
- Varför?
- Jag fick aldrig någon rimlig förklaring.
- De orimliga?
- Hon blev inte ammad.
- Haha
- Hon fick väldigt stora bröst väldigt sent?
- Ja, jag förstår inte själv det här, jag delar det inte och får för mig att det är ett kärleksspel.
- Jo, det tycks mig så.
Hon slår honom på armen.
- Aj. Varför?
- Det kändes rätt?
- Amha. Men?
- Nej, ta det, bara.
- Har du lärt dig din läxa?
- Ja det har jag.
Han är söt. Han rakar sig inte.
- Du är vass.
- Ja, det är jag.
Hon skakar på huvudet. Hon lägger pannan i veck.
- Jag är orolig.
- För?
- Något är fel.
- Vad?
- Min panna veckar sig.
Han tänder en ciggarett. Han biter på filtret.
- Bit inte på filtret!
- Nej, jag ska inte.
Han röker sin cigarett långsamt, girigt, längtansfullt.
- Det här var perfekt.
- Tycker du?
De nickar åt olika tankar.
- Jag undrar vad det där är för planet?
- Uranus?
- Nej, jupiter!
- Vid jupiter.
- Hur vet vi? Google!
- Det är din plansch.
- Jag fick den av mitt ex.
- Vilken av dem?
Host.
- Hon med brösten.
- Brösten?
- Hon var besatt.
- Hur?
- Kunde inte sluta röra vid dem. märklig "antifeministisk" handling, som en konstant dålig porrscen.
- För att tillfredställa män?
- Svårt att säga, hon påstod att hon inte kunde sluta ens ensam.
- Varför?
- Jag fick aldrig någon rimlig förklaring.
- De orimliga?
- Hon blev inte ammad.
- Haha
- Hon fick väldigt stora bröst väldigt sent?
- Ja, jag förstår inte själv det här, jag delar det inte och får för mig att det är ett kärleksspel.
- Jo, det tycks mig så.
Hon slår honom på armen.
- Aj. Varför?
- Det kändes rätt?
- Amha. Men?
- Nej, ta det, bara.
11 dagar
Hon ligger i sängen, hon mår dåligt. Han vankar av och an över handknutna mattor i brungult ljus. Hon mår dåligt, stilla i sängen. Han vankar av och an och pratar tyst för sig själv.
- Hur kan jag ta ångesten från henne?
Hur kan jag smula den till grus lätt för minsta vindspust att föra ut ur våra liv?
Han tittar på henne, ingen idé att fråga, hon ligger stilla, blundar, gnyr - en aning.
Vågor av maktlöshet väller upp inom honom, han trycker undan medlidandet. låter, nej skapar dimmor av hat ur sitt hjärta och stegen bär av sig själv mot dörren. Han hejdar sig.
- Jag ska inte döda någon idag.
Han tycker att det verkar dumt, i hallen kan han inte höra henne gny.
- Hur kan jag ta ångesten från henne?
Hur kan jag smula den till grus lätt för minsta vindspust att föra ut ur våra liv?
Han tittar på henne, ingen idé att fråga, hon ligger stilla, blundar, gnyr - en aning.
Vågor av maktlöshet väller upp inom honom, han trycker undan medlidandet. låter, nej skapar dimmor av hat ur sitt hjärta och stegen bär av sig själv mot dörren. Han hejdar sig.
- Jag ska inte döda någon idag.
Han tycker att det verkar dumt, i hallen kan han inte höra henne gny.
Cyanesence
Synfältet svajar till. Hon tog ett steg som blev stapplande och dagsljusets kalla vinterhimmel bryter igenom vita gradiner. Hon var på väg till förstärkaren, tystnaden hade drabbat henne.
6
- Livet är ett farväl; De älskade ägnar sina dagar åt ett långdraget adjö.
Det är svårt att säga att det blir smärtsamt, det där om åttans hemlighet och kärlekens mysterium.
Jag tänker att ingenting gror i förnekelse, att ögonblicken vi inte klamrar oss fast vid varandra delar lungor, två blå maneter på stranden av varm sten, sker det rytmiskt, accelererande och längtans befrielse förför med olivets skräck.
Det meningsfulla arvet, utpekat, naket, sparkar det i den kalla luften.
Vad ska vi annars göra? Jag vill dedikera mina höfter för portalen som dödar ensamheten.
Älskling; Upphörliga! Köttsliga!
Människa, väsen, om ödet vill blir vi andar över bergen, i haven, prunkande trädgårdar i öppen blom för varandra tävlandes om prakt och doft!
Men än är vi apskal, medvetandet köttsligt uppståndet och kom vi möts i drömmen!
Ett mullrande av åska ett morrande djupt innifrån luften, ett blått nattligt stadssken, en tunga möter en tunga, ett lår en höft, föera revben ett bröst och två håriga stenar slingrar sig. Hennes ord hans hand, ett ljud ett svar
- Jag släpper aldrig ut mitt hår, Gud får lösa upp mina flyktiga knutar, du får.
Friheten i de fyra väggarnas höga torn, jag för min kind till din skuldra.
- Fruktans soldater, går vi av kärlek? Hur överlever vi sorgen?
Jag växer över dig, mossa över blad.
- Det sker. Går det över? Utan den finns det inget öga? Ögat brutna gåva inåt, utåt!
Du tränger in i mig. Jag möter inte din blick.
- Här tänker jag att köttet är så starkt att det botar och får smak av skräcken, sorgen, ensamheten.
Att kroppens språk möjliggör kärleksdjupet.
Att vi kan vara för alltid.
Att ingen behöver dö ensam.
Jag skrattar.
- Jag vill ha hundra miljoner barn!
Du rörs i mig av min glädje. Du har varit stilla. Du växer i mig med orörlig stam, vajandes i vinden, rötter som dricker sig otörstiga kittlas av mossa, blad, svamp.
Den första dagen gryr när vi klär oss. Du i mjuka byxor, tröja, jag i tunn klänning. Himlen är blå som lyckan bräckt av solen. Våra bara blöta fötter rullar mot saltens grus vi håller varandras hand och varje ljud är ett äventyr.
- Vi plockar inga blommor, va?
Du skakar nästan obemärkt på huvudet och kramar min handled. Ingen annan människa syns vaken, ljudet av många djur scenens musik. Det finns en doft i milda tystnaden mellan oss och luften är tung av närvaro. Dina ögon glittrar okynnigt bakom maskrosbollar.
- Kom, vi badar!
Handuksfria går vi ner till den smutsiga bryggan. Till den smutsiga ån, sjön tycks för långt borta, morgonen för snabb, vi för nakna. Jag är i vattnet först. Det är strömmande kallt på sin lystna väg mot ett större vatten att förenas med. Den sköljer från våra kroppar rädsla och njutning. hetta och kval. Vi bottnar inte, jag klänger på dig, du skvätter. Jag biter vi skrattar.
- Jag älskar dig.
Vi trampar båda vatten, du tittar inte på mig.
. Du vet inte vad de orden betyder, inte jag heller.
Min blick forskande, jag flyttar ett blött sjok hår ur pannan där oro speglar själen, kroppens vittnesbörd, spår av de miner och maner som förråder våra hårt åtknytna försvar.
- Jag älskar dig.
Hät låter du inte bli att se på mig.
- Hur?
- Som ett lockrop, ett eko över vatten.
Som tusen kvinnliga myror.
Som ett argt bi och en vilsen anka.
Du försvinner ner under det dunkla vattnet som förstummar allt ljud. Jag kravlar upp på bryggan, orange hud med varma strålar. Du kommer till livet, inga väsen, jungfrur eller lik kunde dra ner dig trots mytomspunnen botten, klyver du vattnet och ringarna vaggar med minsta motståndets lag från din kropps brytpunkt.
Det är svårt att säga att det blir smärtsamt, det där om åttans hemlighet och kärlekens mysterium.
Jag tänker att ingenting gror i förnekelse, att ögonblicken vi inte klamrar oss fast vid varandra delar lungor, två blå maneter på stranden av varm sten, sker det rytmiskt, accelererande och längtans befrielse förför med olivets skräck.
Det meningsfulla arvet, utpekat, naket, sparkar det i den kalla luften.
Vad ska vi annars göra? Jag vill dedikera mina höfter för portalen som dödar ensamheten.
Älskling; Upphörliga! Köttsliga!
Människa, väsen, om ödet vill blir vi andar över bergen, i haven, prunkande trädgårdar i öppen blom för varandra tävlandes om prakt och doft!
Men än är vi apskal, medvetandet köttsligt uppståndet och kom vi möts i drömmen!
Ett mullrande av åska ett morrande djupt innifrån luften, ett blått nattligt stadssken, en tunga möter en tunga, ett lår en höft, föera revben ett bröst och två håriga stenar slingrar sig. Hennes ord hans hand, ett ljud ett svar
- Jag släpper aldrig ut mitt hår, Gud får lösa upp mina flyktiga knutar, du får.
Friheten i de fyra väggarnas höga torn, jag för min kind till din skuldra.
- Fruktans soldater, går vi av kärlek? Hur överlever vi sorgen?
Jag växer över dig, mossa över blad.
- Det sker. Går det över? Utan den finns det inget öga? Ögat brutna gåva inåt, utåt!
Du tränger in i mig. Jag möter inte din blick.
- Här tänker jag att köttet är så starkt att det botar och får smak av skräcken, sorgen, ensamheten.
Att kroppens språk möjliggör kärleksdjupet.
Att vi kan vara för alltid.
Att ingen behöver dö ensam.
Jag skrattar.
- Jag vill ha hundra miljoner barn!
Du rörs i mig av min glädje. Du har varit stilla. Du växer i mig med orörlig stam, vajandes i vinden, rötter som dricker sig otörstiga kittlas av mossa, blad, svamp.
Den första dagen gryr när vi klär oss. Du i mjuka byxor, tröja, jag i tunn klänning. Himlen är blå som lyckan bräckt av solen. Våra bara blöta fötter rullar mot saltens grus vi håller varandras hand och varje ljud är ett äventyr.
- Vi plockar inga blommor, va?
Du skakar nästan obemärkt på huvudet och kramar min handled. Ingen annan människa syns vaken, ljudet av många djur scenens musik. Det finns en doft i milda tystnaden mellan oss och luften är tung av närvaro. Dina ögon glittrar okynnigt bakom maskrosbollar.
- Kom, vi badar!
Handuksfria går vi ner till den smutsiga bryggan. Till den smutsiga ån, sjön tycks för långt borta, morgonen för snabb, vi för nakna. Jag är i vattnet först. Det är strömmande kallt på sin lystna väg mot ett större vatten att förenas med. Den sköljer från våra kroppar rädsla och njutning. hetta och kval. Vi bottnar inte, jag klänger på dig, du skvätter. Jag biter vi skrattar.
- Jag älskar dig.
Vi trampar båda vatten, du tittar inte på mig.
. Du vet inte vad de orden betyder, inte jag heller.
Min blick forskande, jag flyttar ett blött sjok hår ur pannan där oro speglar själen, kroppens vittnesbörd, spår av de miner och maner som förråder våra hårt åtknytna försvar.
- Jag älskar dig.
Hät låter du inte bli att se på mig.
- Hur?
- Som ett lockrop, ett eko över vatten.
Som tusen kvinnliga myror.
Som ett argt bi och en vilsen anka.
Du försvinner ner under det dunkla vattnet som förstummar allt ljud. Jag kravlar upp på bryggan, orange hud med varma strålar. Du kommer till livet, inga väsen, jungfrur eller lik kunde dra ner dig trots mytomspunnen botten, klyver du vattnet och ringarna vaggar med minsta motståndets lag från din kropps brytpunkt.
onsdag 17 juni 2015
Smultronaska
- den mannen är död, han kanske aldrig funnits
och samma man lagar ekvationibla element och det finns inga andra än pappa och son någon har alltid en, stor, nyckel på sig och när det kokas och rörs bubblar det på kattlagrytans rökyta och det är nog bra det rullar
mitt i natten smyger vi oss och tänder levande ljus och göta petter
Risebergas enda vägg
jag kommer ihåg flera frikännanden, skrik, masker
- skyll inte på mig, det är regi på det här
- färdig
i det där mänskliggör och det doftar syren och över handen stryker locken av hår ur hörnets ask
lyckomyntet och en snuten näsduk av jord
på perrongen med öppna ögon fixerade mot skyn ligger en störtad fågel precis likstel därborta vid perrongens slut låg en grå bomullshandske jag bar den den korta vägen där den låg i örtträdgården tills den färdades tillsammans med korg över en myrstack
tjocka lager vitt fetsmink munnen full av lösnaglars superlimm
vapenstillestånd med djurparken
ouff och en julgranspynt halmängel
röda blålerans duos hjärta tänds alltid snabbast men vi vägrar orientera, kanoternas äventyr vid svartpeppar tomatsoppa äts det kaviar juice och flingor men med paddlar blir det brygder tillkämpade sig redo i skogen mot allsköns knytt och det är såklart äckligt och roligt
jag vet inte varför jag inte bränt ditt hår
och samma man lagar ekvationibla element och det finns inga andra än pappa och son någon har alltid en, stor, nyckel på sig och när det kokas och rörs bubblar det på kattlagrytans rökyta och det är nog bra det rullar
mitt i natten smyger vi oss och tänder levande ljus och göta petter
Risebergas enda vägg
jag kommer ihåg flera frikännanden, skrik, masker
- skyll inte på mig, det är regi på det här
- färdig
i det där mänskliggör och det doftar syren och över handen stryker locken av hår ur hörnets ask
lyckomyntet och en snuten näsduk av jord
på perrongen med öppna ögon fixerade mot skyn ligger en störtad fågel precis likstel därborta vid perrongens slut låg en grå bomullshandske jag bar den den korta vägen där den låg i örtträdgården tills den färdades tillsammans med korg över en myrstack
tjocka lager vitt fetsmink munnen full av lösnaglars superlimm
vapenstillestånd med djurparken
ouff och en julgranspynt halmängel
röda blålerans duos hjärta tänds alltid snabbast men vi vägrar orientera, kanoternas äventyr vid svartpeppar tomatsoppa äts det kaviar juice och flingor men med paddlar blir det brygder tillkämpade sig redo i skogen mot allsköns knytt och det är såklart äckligt och roligt
jag vet inte varför jag inte bränt ditt hår
torsdag 4 juni 2015
Om ljus
när jag flyger chantar jag pionblad
därför hoppar jag oerhört potent och oluciditeten rinner igenom studsen
i alla fall så är det turkosa alpdjupet tårfärdigt brandgult
och åskorgasmerskans blixtlås med dunder och brak rakt över allt det där gråa
istället för att dra av kronblad på violer eller vingar på flugor
kisa
det är precis i mellanrumsljuset som livet liksom kläcks (vissla, va)
och vi gick från rum till rum just de gångerna var trådarna ett tunt gult bladnät
pingvinvikingen utan armar och knän böjer nobelt sin nacke för clowninnan när hon
torkar blod från hans spikdynenäsa och han är förälskad hon har en kärleks takt
uppskärrade ögonfransar, när du blundade mindes du med näsan, armbågarna, porer, snäckor, i djupa veck, i muskler, tapeter, en radio
Sherlock var mörkrädd hela tiden eftersom det är mörkt på en oerhörd massa platser
mot immiga bakrutor rökbarn, förföriskt fort leker dagens, livets, drömmens ansikten som en regnbåge med svart och vitt, ofta genomskinligt, ibland ansiktslöst flimmer, ibland solitt
ok så jag traskar i en snygg äventyrlig dalsänka på en stig, jämte en stig, läger och sjungande
jag kom hemmifrån och jag är på väg hemmåt
jag gör en lövmask med fjäderhår som jag bär ibland har jag barkkrona med ömsat ormskinnsflor
jag fetsminkar ögonen till munnar
var det vindens vinande, skuggans eldspel, svampens mycel,
därför hoppar jag oerhört potent och oluciditeten rinner igenom studsen
i alla fall så är det turkosa alpdjupet tårfärdigt brandgult
och åskorgasmerskans blixtlås med dunder och brak rakt över allt det där gråa
istället för att dra av kronblad på violer eller vingar på flugor
kisa
det är precis i mellanrumsljuset som livet liksom kläcks (vissla, va)
och vi gick från rum till rum just de gångerna var trådarna ett tunt gult bladnät
pingvinvikingen utan armar och knän böjer nobelt sin nacke för clowninnan när hon
torkar blod från hans spikdynenäsa och han är förälskad hon har en kärleks takt
uppskärrade ögonfransar, när du blundade mindes du med näsan, armbågarna, porer, snäckor, i djupa veck, i muskler, tapeter, en radio
Sherlock var mörkrädd hela tiden eftersom det är mörkt på en oerhörd massa platser
mot immiga bakrutor rökbarn, förföriskt fort leker dagens, livets, drömmens ansikten som en regnbåge med svart och vitt, ofta genomskinligt, ibland ansiktslöst flimmer, ibland solitt
ok så jag traskar i en snygg äventyrlig dalsänka på en stig, jämte en stig, läger och sjungande
jag kom hemmifrån och jag är på väg hemmåt
jag gör en lövmask med fjäderhår som jag bär ibland har jag barkkrona med ömsat ormskinnsflor
jag fetsminkar ögonen till munnar
var det vindens vinande, skuggans eldspel, svampens mycel,
måndag 1 juni 2015
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)