Smise

Han finns där hela tiden i Prag men man talar inte om honom.
Det var som en tyst överenskommelse för att bevara vad som av vissa ansågs vara en nationalskatt.
Någonstans inärheten hade han grävt ner sin fru och han brukade bredvilligt berätta om det för vem som än bjöd på supar tills tungans band lossnade.
Han fick ett flin i ansiktet, som en återminnelse av ett fantastiskt soligt barndomsminne och det gick ett sus bland de nytillkomna barbesökarna.
Morbiditeten facinerade dem, lockade dem och skrämde dem.

Polisen hade plockat in honom tretton år för sent.
Då hade hennes underjordiska skrik tystnat och spåren för länge sedan kallnat men de frågade ut honom grundligt.
- Varför påstod du att du dödat din fru?
- Jag var arg och full. Polismannen såg bekymrat på honom.
- Var är din, den andra polisen tystnade för att implicera ett tyst före detta, fru nu? Han såg ännu mer bekymrad ut.
- Hon träffade Greker, jag tror nog att hon rymt med någon av dem.
- Vad fick dig att tro detta? Samma bekymrade min, förstående. Röken slingrade sig uppåt i rummet, konstanta bloss bröt tystnaden i ögonblicken mellan orden.
- Alla vet det. Han såg trött och uppriven ut och poliserna nickade förstående igen.
- Sånt händer, sånt händer.
Och samma kväll bjöd en ung greve honom på obegränsad alkohol för att återigen få en chans att ta en närmare titt på det förunderliga leendet.